22 apr Feministbrev 217 – Stjäl inte mitt barnbarns godis!
“Regeringen stjäl godis från framtidens småbarn” skriver två professorer på DN-debatt efter att de tagit del av regerings vårbudget (“Regeringen stjäl godis från framtidens småbarn” – DN.se). En av dem är professor i miljöstrategisk analys, en är professor i miljö- och framtidsstudier. Bägge finns på KTH. Bägge sågar regeringens klimatpolitik jäms med fotknölarna. Ungefär som klimatpolitiska rådet gjorde för några veckor sedan. Då reaktionen från statsministern blev ett uttalande om att man ju kan ha ”olika åsikter” och samarbetspartnern i regeringen, SD:s representant, helt öppet svarade med att man nog ska se över vilka som sitter i Klimatrådet.
De här bägge professorerna, som har skrivit artikeln i DN, pekar på att regeringen skyller på att det saknas acceptans för åtgärder som skulle kunna minska utsläppen. De skyller på väljarna, helt enkelt. Men då, menar professorerna, skapar ju regeringen i stället acceptans för tanken att klimatfrågan inte behöver tas på allvar.
Förlängningen av ett sådant resonemang blir att om det inte går att klara klimatmålen utan att vi ställer om konsumtion och produktion och levnadssätt, och många väljare inte vill det, då är regeringens linje att då ska man slopa klimatmålen.
Professorerna kallar detta för ett halsbrytande felslut. Det är snällt uttryckt. Jag frågar mig allt oftare om de (i regringen) är dumma i huvudet. Eller så förblindade av makt att de inte kan se klart. Ansvariga ministrar alltså.
Det är ju alldeles uppenbart att regeringens politik leder till att utsläppen ökar de närmaste åren. Och det finns ingen plan för hur Sverige ska nå sina klimatmål 2030. Samma gäller de åtaganden Sverige har gentemot EU till samma år. Och eftersom det är den totala mängden utsläpp från nu tills de ska upphöra helt, som räknas så är alla kurvor som faller brant nedåt ett visst årtal helt ointressanta. Det är vägen dit om räknas.
Det betyder att en klok regering NU skulle börja tala tydligt om att vi NU måste börja begränsa våra möjligheter att NU göra sådant som bidrar till klimatförändringarna NU. En klok regering skulle ta ansvar. NU. Säga att visst kan vi förstå att du vill äta kött flera gånger i veckan, åka på charter-resor med flyg flera gånger om året och köra din bensindrivna SUV på staden gator MEN det går inte längre. NU ställer vi om. Det är bråttom. Det handlar om att rädda liv. NU.
Jag vill se samma typ av politiskt ledarskap som vid covid-utbrottet. Statsministern sida vid sida med största oppositionspartiet, lyssnande på expertisen och med myndiga stämmor som sade till oss vad vi inte fick göra och vad vi fick göra. Stora inskränkningar i våra liv men det gällde att rädda liv. De tog politiskt ansvar och vi förstod och accepterade. De flesta av oss i alla fall. Och det gick ganska bra det hela.
Professorerna pekar helt riktigt på att det finns mycket som vi människor skulle vilja göra som vi inte får göra. T.ex. parkera var vi vill, bygga hur vi vill, ta vad vi vill från vem vi vill, osv. De finns regler och lagar. För att vi ska kunna leva tillsammans.
I det här läget, med en existentiell problematik som vi aldrig tidigare skådat, står uppenbarligen den gängse (parti)politiken handfallen och samtidigt fastgjuten i föreställningen om en konsumtionsbaserad ständigt ökande tillväxt, uttryckt i BNP. Allt sprunget ur den djupt patriarkala föreställningen om att vi, människan, ska vara Herrar över Jorden. Precis så enkelt är det. Vi behöver förstå att vi är en del av, inte herrar över. Moder Jord har inte gett sitt samtycke. Hennes protester bärs av en växande rörelse som under paroller som ”klimaträttvisa” uppvisar all den kreativitet som behövs när gamla system ska störtas och nya ska formas. Det är bara att ansluta sig. Ingen ska få stjäla mitt barnbarns godis!
Gudrun
Texten är även publicerad i Feministiskt Perspektiv