Det är helt orimligt att det skiljer flera tusenlappar i månaden i lön efter en gymnasieexamen vid fordonstekniska linjen och en examen vid vårdlinjen. Löneskillnaderna  mellan vården och verkstan, mellan tjänstesektorns ICA och IT och mellan akademikernas socionomen och ekonomen är den största löneskillnaden vi har i Sverige.

– Under ett arbetsliv på 40 år blir det minus 1,2 miljoner kronor för en enskild kvinna, räknat på heltid. Tar vi den faktiska skillnaden, med deltid, blir det minus 3,6 miljoner. Massor med pengar! Det påverkar alla socialförsäkringar – a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och i slutändan pensionen!

– Vi har ett pensionssystem som producerar fattigpensionärer på löpande band, där en majoritet är kvinnor. Detta administreras av en regering som kallar sig feministisk. Rekord i hyckleri!

– Höj garantipensionen, skrota PPM- systemet, stärk den allmänna pensionen, använd pensionsfonderna till grön omställning och hållbar utveckling!

– riksdagspartierna har låst in sig i en pensionsarbetsgruppen och vägrar flytta ett kommatecken med mindre än att de är överens. Det är värre än i Vatikanen. Där kommer det i alla fall ut lite vit rök efter ett tag. Här kommer ingenting! Därför måste arbetsgruppen uppläsas och pensionerna diskuteras i vanlig demokratisk och öppen ordning!

– Sänk arbetstiden i stället för skatten! Vi lever inte för att arbeta, vi arbetar för att leva. Vi ska ha rätt till arbete och tid att leva. Fler kommer att orka mer, det blir färre sjukskrivningar och mindre arbetslöshet.

– vi vill ha kortare arbetstid, trygga anställningar och rättvisa löner !

Feministbrev 203 – Den intellektuella arenan krymper i takt med att vapenleveranserna ökar

Rysslands invasion av Ukraina går inte att försvara. Inte på något plan. Går vi bakåt i tiden kan vi se ett mönster av övergrepp och ockupationer, ingångna och brutna avtal, suddiga uttalanden och sofistikerade lögner. Det har funnits förhandlingsinviter men förslagen har inte vunnit tillräckligt stöd på någon sida och nu har vi en, vad man på militärt språk kallar, ”spelplan”  där det sägs att den enda lösningen är att Ukraina ”vinner” kriget.

Militarismen har segrat, igen, och vapensmedjorna går på högvarv. Sverige har kastat sig in i spelet genom en framhastad ansökan om Natomedlemskap och också här, i Sverige, visar vapentillverkarna rekordsiffror.

Och vi ska öka våra militärutgifter från dagens 1,2% av BNP (75 miljarder kronor) till 2,0% av BNP och redan nu säger militärledningen att detta är att betrakta som ett golv. Det kommer att behövas mer.

Det verkar finnas en total enighet, över alla partigränser, om att ”vi i väst” ska stödja Ukraina med mer vapen så att de kan ”vinna” kriget. Samtidigt växer nu fredsinitiativ fram i flera länder. Rörelser som förespråkar andra metoder än de traditionella, militaristiska. I Tyskland cirkulerar t.ex. just nu ett manifest, ”Stå upp för freden!” som redan fått mer än 650 000 underskrifter. Initiativtagare är Alice Schwarzer, välkänd feminist och Sahra Wagenknecht, med i partiet die Linke.

Manifestet konstaterar att ”…idag (10 februari) har hittills över 200 000 soldater och 50 000 civila dödats. Kvinnor har våldtagits, barn har skrämts, en hel nation har traumatiserats. Om striderna fortsätter så här kommer Ukraina snart att vara ett avfolkat och förstört land. Och många människor över hela Europa är också rädda för att kriget ska utvidgas. De fruktar för sin egen och sina barns framtid.

Det ukrainska folket, som brutalt invaderats av Ryssland, behöver vår solidaritet. Men vad skulle solidaritet vara nu? Hur länge till ska striderna och döden fortsätta på slagfältet i Ukraina? Och vad är nu, ett år senare, egentligen målet med detta krig? Den tyska utrikesministern talade nyligen om att ”vi” för ett ”krig mot Ryssland”. Är det sant?

President Zelenskyj gör ingen hemlighet av sitt mål. Efter de utlovade stridsvagnarna kräver han nu stridsflygplan, långdistansmissiler och krigsfartyg – för att besegra Ryssland på bred front?  …..  Befinner vi oss då obevekligen på väg neråt längs en hal isbana mot världskrig och kärnvapenkrig? Det skulle inte vara det första stora kriget som har börjat på detta sätt. Men det kan vara det sista.

 

Ukraina kan vinna enskilda strider – med stöd av västvärlden. Men det kan inte vinna ett krig mot världens största kärnvapenmakt. Det är också vad USA:s högsta militär, general Milley, säger. Han talar om ett dödläge där ingen sida kan vinna militärt och kriget bara kan avslutas vid förhandlingsbordet. Varför då inte nu? Omedelbart!

Förhandling innebär inte kapitulation. Förhandlingar innebär att man måste göra kompromisser, på båda sidor. I syfte att förhindra ytterligare hundratusentals döda och värre. Vi tycker det också, hälften av den tyska befolkningen tycker det också. Det är dags att lyssna på oss!

Vi medborgare i Tyskland kan inte direkt påverka USA och Ryssland eller våra europeiska grannar. Men vi kan och måste ställa vår regering och förbundskanslern till svars och påminna honom om hans ed: ”Att avvärja skada från det tyska folket”.

Vi uppmanar förbundskanslern att stoppa upptrappningen av vapenleveranserna. Nu! Han bör leda en stark allians för vapenvila och fredsförhandlingar på både tysk och europeisk nivå. Nu! För varje förlorad dag kostar upp till 1 000 fler liv – och för oss närmare ett tredje världskrig. https://www.change.org/p/manifest-f%C3%BCr-frieden..  

 

Ett liknande upprop, för svenska förhållanden, har nu presenterats av Kvinnor för Fred, Microsoft Word – Manifest 5 – Fred för Ukraina.docx (laraforfred.se). Skriv på!

I en intervju i januari 2023 säger Nato-chefen Jens Stoltenberg att Vapen är vägen till fred, https://www.altinget.se/rikspolitik/artikel/jens-stoltenberg-vapen-ar-vagen-till-fred-i-ukraina.” – Krig är oförutsägbara. Det finns ingen som säger hur och när det slutar, men det här kriget kommer sannolikt att sluta vid ett förhandlingsbord. Vad Ukraina kan åstadkomma runt förhandlingsbordet beror helt och hållet på styrkan på slagfältet, så ju mer militärt stöd Ukraina får, desto mer sannolikt är det att vi kan nå en fredligt framförhandlad lösning där Ukraina överlever som en oberoende och demokratisk nation i Europa. Det är därför vapen är vägen till fred i Ukraina, säger Stoltenberg och tillägger: – Ukraina måste stärkas på slagfältet om Putin ska vilja förhandla fram en lösning som också respekterar Ukrainas självständighet.”

Så ser den militaristiska logiken ut. Vi som inte tror på att (ännu) mer vapen  skapar fred, som inte står ut med tanken på den förstörelse och ödeläggelse som väntar, vi som på allvar känner rädsla inför ett kärnvapenkrig, vi som inte tolererar att 100 000-tals och åter 100 000-tals människor återigen ska offras på militarismens altare uttrycker vår solidaritet med Ukrainas folk  genom krav på att kriget ska sluta NU .Vi vill se förhandlingar NU om en global säkerhetsordning utan kärnvapen. Alla måste avkrävas initiativ i den riktningen.

På bekvämt avstånd från liklukten spekulerar olika ”experter”, med eller utan uniform, om hur länge kriget ska hålla på. Frågorna som fattas är: Till vilken kostnad och för vem? Och sen? Hur kommer Europa och världen att se ut efteråt – om den alls finns?

Efter att jag i ett flertal tidningar, även ledarsidor, blivit anklagad för att vara Putin-kramare eller förvillad pacifist undrar jag om det överhuvudtaget finns plats för ett ifrågasättande av den nuvarande militaristiska utvecklingen. Går det överhuvudtaget att föra ett civiliserat samtal om hur vi vinner freden, inte kriget,  eller är det så att den intellektuella arenan krymper i takt med att vapenleveranserna ökar? Min slutsats är att vi måste höja rösten😊

Gudrun Schyman