Det är helt orimligt att det skiljer flera tusenlappar i månaden i lön efter en gymnasieexamen vid fordonstekniska linjen och en examen vid vårdlinjen. Löneskillnaderna  mellan vården och verkstan, mellan tjänstesektorns ICA och IT och mellan akademikernas socionomen och ekonomen är den största löneskillnaden vi har i Sverige.

– Under ett arbetsliv på 40 år blir det minus 1,2 miljoner kronor för en enskild kvinna, räknat på heltid. Tar vi den faktiska skillnaden, med deltid, blir det minus 3,6 miljoner. Massor med pengar! Det påverkar alla socialförsäkringar – a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och i slutändan pensionen!

– Vi har ett pensionssystem som producerar fattigpensionärer på löpande band, där en majoritet är kvinnor. Detta administreras av en regering som kallar sig feministisk. Rekord i hyckleri!

– Höj garantipensionen, skrota PPM- systemet, stärk den allmänna pensionen, använd pensionsfonderna till grön omställning och hållbar utveckling!

– riksdagspartierna har låst in sig i en pensionsarbetsgruppen och vägrar flytta ett kommatecken med mindre än att de är överens. Det är värre än i Vatikanen. Där kommer det i alla fall ut lite vit rök efter ett tag. Här kommer ingenting! Därför måste arbetsgruppen uppläsas och pensionerna diskuteras i vanlig demokratisk och öppen ordning!

– Sänk arbetstiden i stället för skatten! Vi lever inte för att arbeta, vi arbetar för att leva. Vi ska ha rätt till arbete och tid att leva. Fler kommer att orka mer, det blir färre sjukskrivningar och mindre arbetslöshet.

– vi vill ha kortare arbetstid, trygga anställningar och rättvisa löner !

Feministbrev 183 – Vänd upp-och-ner på hela lönepyramiden!

(texten har tidigare varit publicerad på ledarsidan i ETC)

 

Jag prenumererar på meddelanden (mail) från riksdagsförvaltningens presstjänst. Det kommer meddelanden av olika slag; om tidpunkter för debatter, om vilka beslut som tagits i kommaren, vilka reservationer som lämnats in av vilka partier, osv. osv. Klart matnyttigt för en politikintresserad.

 

Den 30 juni fick jag ett meddelande om nya löner för riksrevisorn och riksrevisionsdirektören. Nämnden för lön till riksdagens ombudsmän och riksrevisorn har beslutat om höjda löner, stod det. Riksrevisorn får 173 900 i månadslön från och med den 1 juli och riksrevisionsdirektören får 133 000 i månaden. I förhållande till nuvarande löner är det en höjning med cirka 2,3 procent. De håller sig inom ”märket” alltså.

 

Så varför blir jag upprörd? Är det för att det verkar orättvist att riksrevisorn har så mycket mer, nästan 41 000 i månaden, än riksrevisionsdirektören?

 

Nej det är storleken på lönerna överhuvudtaget som gör mig upprörd. Hur kan vi ha ett lönesystem som tillåter detta? Det är ju enorma skillnader vi talar om!

 

Enligt SCB var den totala medellönen 36 100 kr/mån i Sverige år 2020. För kvinnor var den 34 200 kronor och för män 37 900 kronor.  De här tusenlapparna varje månad sätter sig i alla socialförsäkringssystem och totalt, under ett helt arbetsliv, blir det en skillnad som brutalt visar sig i pensionen. Medellönerna ovan är bruttolöner, det vill säga månadslöner före skatt, och deltidslöner är uppräknade till heltid. Många får alltså mindre.

 

Medellönen är summan av alla löner i en viss grupp dividerat med antalet personer i gruppen. Skillnaderna i medellönerna, det vill säga genomsnittslönerna, för olika yrken på arbetsmarknaden är stora. Högre chefer inom bank, finans och försäkring har den högsta medellönen. Gruppen med den lägsta medellönen är hemservicepersonal. Allt enligt SCB.

 

Jag kollar statistiken igen, håller mig till den offentliga/gemensamma sektorn och ser följande: en general-, landstings- och/eller kommundirektör har i snitt 95 500 kronor i månadslön. En barnskötare har 24 700. En förskollärare c:a 32 000, en chef på samma arbetsplatsfår runt 45 000. En barnmorska har 42 000 i månaden, en undersköterska har runt 28 000 (heltid alltså), en grundutbildad sjuksköterska har runt 38 000. Är du intensivvårdssjuksköterska kommer du upp i nästan 44 000 kronor i månaden. En grundskollärare har 36 000 och en polis drygt 36 000.

 

Slutsats – de yrken som är helt grundläggande i samhällsbygget, förutsatt att vi nu talar om ett samhälle byggt på solidaritet, jämställdhet och jämlikhet, något som ändå väldigt många vill ha, de yrkena har alltså de sämsta lönerna. Det går inte att snacka bort med att ”Sverige är ett litet och exportberoende land som måste förhålla sig till den internationella marknaden och konkurrensen, bla, bla bla”. Ni vet hela den där ramsan som används för att försvara en lönebildning som bygger på att industrins fack och arbetsgivare sätter ”märket” som sedan styr resten av lönebildningen. Och som ytterst effektivt stoppar varje ansats till att höja lönerna i kvinnokodade yrken men som nu gett riksrevisorn och revisionsdirektören rejäla lönelyft, inom ramen för ”märket”.

 

Enbart skillnaden mellan revisorns och revisionsdirektörens löner, nästan 41 000 i månaden, är alltså större än vad många av de samhällsbärande yrkesgrupperna inom vård-skola- omsorg överhuvudtaget kommer upp till i månadslön. Är detta verkligen rimligt? Och nu har jag bara tittat på offentlig sektor. Tar vi med den privata sektorn är skillnaderna ännu större, särskilt i de ”högre” skikten.

 

Jag håller mig till den offentliga sektorn, den gemensamma, för det är här det nu måste ske en radikal förändring. Varje dag ser vi konsekvenserna av den fellönesättning som nu praktiseras och vi ser att de som har störst behov av samhällets solidaritet drabbas värst. Samhällsnyttan måste få kosta! All social forskning visar att satsar vi mycket i början så blir det betydligt bättre senare. Men då räcker det inte med några enskilda tappra låglönesatsningar inom begränsade projekt – nu måste faktiskt hela lönepyramiden måste vändas upp och ned!

 

Gudrun Schyman