Det är helt orimligt att det skiljer flera tusenlappar i månaden i lön efter en gymnasieexamen vid fordonstekniska linjen och en examen vid vårdlinjen. Löneskillnaderna  mellan vården och verkstan, mellan tjänstesektorns ICA och IT och mellan akademikernas socionomen och ekonomen är den största löneskillnaden vi har i Sverige.

– Under ett arbetsliv på 40 år blir det minus 1,2 miljoner kronor för en enskild kvinna, räknat på heltid. Tar vi den faktiska skillnaden, med deltid, blir det minus 3,6 miljoner. Massor med pengar! Det påverkar alla socialförsäkringar – a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och i slutändan pensionen!

– Vi har ett pensionssystem som producerar fattigpensionärer på löpande band, där en majoritet är kvinnor. Detta administreras av en regering som kallar sig feministisk. Rekord i hyckleri!

– Höj garantipensionen, skrota PPM- systemet, stärk den allmänna pensionen, använd pensionsfonderna till grön omställning och hållbar utveckling!

– riksdagspartierna har låst in sig i en pensionsarbetsgruppen och vägrar flytta ett kommatecken med mindre än att de är överens. Det är värre än i Vatikanen. Där kommer det i alla fall ut lite vit rök efter ett tag. Här kommer ingenting! Därför måste arbetsgruppen uppläsas och pensionerna diskuteras i vanlig demokratisk och öppen ordning!

– Sänk arbetstiden i stället för skatten! Vi lever inte för att arbeta, vi arbetar för att leva. Vi ska ha rätt till arbete och tid att leva. Fler kommer att orka mer, det blir färre sjukskrivningar och mindre arbetslöshet.

– vi vill ha kortare arbetstid, trygga anställningar och rättvisa löner !

Feministbrev 176 – Lyssna på påven?!

Pandemin har fått människor att tänka till över situationen i världen, tror påven.

– När den här hälsokrisen är över vore den värsta reaktionen att falla än djupare ner i tvångsmässig konsumtion, säger han. https://www.dn.se/ekonomi/paven-propagerar-for-ny-ekonomisk-ordning/ Påve Franciskus har fler gånger ifrågasatt den rådande ekonomiska ordningen med utgångspunkt i global fattigdom och miljöförstörelsen. År 2015 utfärdade han det första påvebrevet med miljöfrågan som tema. Franciskus uppmanade då till en politisk och ekonomisk omställning för att begränsa klimatförändringarna och miljöförstöringen. Det var lika rätt då som det är nu.

Så här enkelt är det – vi vill ha ett samhälle som använder naturresurser hållbart, som har en cirkulär ekonomi och som verkar i solidaritet med kommande generationer. Vi vill ha Fred på Jorden och Fred med Jorden. Och vi har bråttom!

Att vi står inför, eller snarare lever mitt i, en klimatkris ställer saker på ända. Inte minst inom politiken. Politiken är ofta långsam och den form av representativ demokrati vi har utvecklat har en inneboende tröghet som gör snabba omställningar svåra. Vilket kan vara bra ibland men trögheten står också i vägen för snabba förändringar när de behövs. Som nu. I klimatkrisen.

Idén om fortsatt ekonomisk tillväxt, mätt i ökad BNP, byggd på en ständigt ökad materiell konsumtion, möjlig genom en ständigt ökad exploatering av jordens samlade resurser, byggd på en patriarkal dogm om dominans, som upprätthålls genom konkurrens och kontroll, som i sin tur upprätthålls genom hot om våld och utlöst våld, ja så ser faktiskt maktrelationerna fortfarande ut, från den mest intima sfären och ut på den internationella arenan.

Men klimatkrisen har fört in en ny faktor i politiken. Tiden. Det handlar om tid. Vi har inte särskilt mycket tid på oss om vi ska förhindra en planetär kollaps. De kommande årens politik blir avgörande för om vi ska kunna bromsa upphettningen för att sedan kommande generationer ska kunna fortsätta den planetära återhämtning som behövs.

Tidsaspekten betyder att vi måste prioritera. Ta det viktigaste först och göra det genast. Den pågående pandemin visar att det finns både pengar och beslutsförhet när väl krismedvetandet blir tillräckligt starkt. Men det är tydligt att den representativa demokratins bärare, de politiska partierna, med få undantag står handfallna inför det faktum att klimatkrisen är här och nu. Inte någon gång i framtiden utan här och nu. I glappet mellan den parlamentariska politiken och den insikt som bärs fram av civilsamhällets organisationer växer politikerförakt och förnekelse sida vid sida. Förakt för forskning och kunskap blandas med fake-news. Den representativa demokratin tenderar att bli allt mindre representativ och alltmer inlåst i sitt eget taktiska maktspel.

Om vi inte vill att politiken ska utgöra en bromskloss måste vi vitalisera demokratin och använda de demokratiska verktygen mer innovativt än tidigare. Vi måste kombinera det tröga med det rörliga. Konkret skulle jag vilja se att F! öppnar sina val-listor för aktivister och opinionsbildare, även om de inte är partimedlemmar. Det finns många personer som har gedigen kunskap och långt engagemang i klimat-, miljö-, freds-, och landsbygdsrörelsen som har värdefulla kunskaper som skulle vara till nytta för att driva på det parlamentariska omställningsarbetet. Personer som kanske har arbetat många år i civilsamhällets organisationer, kanske medvetet valt att inte gå in i ett parti, men som nu, inför det klimatnödläge vi befinner oss i, skulle vara beredda att ställa sina kunskaper och erfarenheter till förfogande.

Jag tror att vi måste samla oss brett för att få in fler klimatkritiska röster i Riksdagen. I F! finns en utmärkt klimat- och miljöpolitik och en insikt om att den omställning som brådskar måste ske med alla sociala och ekonomiska rättviseaspekter ombord, globalt och lokalt.  Vi har också fri utdelning av valsedlar i alla vallokaler runt om i hela vårt avlånga land. Vi har råd att vara generösa. Vi vet vad ett parlamentariskt initiativ kan få för effekter. Vi har gjort det förr.

Mitt förslag är alltså att F! ställer upp i val (igen) men den här gången under betäckningen ”Klimatinitiativet”, att vi öppnar listorna även för personer som inte är medlemmar och att vi i god tid innan valet går ut i en bred medborgardialog för att fastställa den politiska plattform som vi sedan går till val på.

Självklart är det F!:s kongress (mars 2021) som i så fall måste fatta besluten. Vad påven skulle säga vet jag inte men kanske han, trots sin patriarkala position, rentav skulle heja på?

Gudrun