20 okt Feministbrev 175 – Miljardregn till militären – i vems intresse?
Förra veckan presentera försvarsminister Peter Hultqvist förslaget till försvarsbeslut i riksdagen. Anslagen till det militära försvaret höjs med 27 miljarder fram till 2025, från 60 miljarder i år till 89 miljarder år 2025. Det är en höjning med 40 procent!
-Det här är ett väl avpassat beslut som kommer att innebära en rejäl kraftansträngning för Försvarsmakten och myndigheterna, sa försvarsministern vid presentationen. Ska sedan den planerade upprustningen fullföljas fram till 2030 krävs ytterligare 35 miljarder. Ett beslut som kommer senare. Ännu finns inte full enighet mellan alla partier men att det behövs mer är man överens om. Men den nu beslutade miljardrullningen är man alltså överens om! Över alla partigränser! Det är plågsamt att fredsrörelsen röst i riksdagen har tystnat.
Bakgrunden till denna den största upprustningen i modern tid är det förändrade säkerhetspolitiska läget, menar man. Bedömningen gjordes i Försvarsberedningens rapport Värnkraft (2019). Där står att militärt angrepp på Sverige inte längre kan uteslutas. Och eftersom dagens försvar inte är organiserat för att möta angrepp behövs en ny krigsorganisation. Nu. Det blir nya regementen, mer personal och material, fler artilleripjäser, flygen ska få markmålsrobotar, marinens korvetter utrustas med luftvärnsrobotar, det ska bli en femte u-båt och Göteborg återstartar ett amfibieregemente.
Kommunledningarna på de orter som får nya regementen hurrar unisont. Det här ger jobb och framtidstro. Va!?! Hur kan ett upptrappat säkerhetsläge (om vi ska ta det på allvar) ge framtidstro? Det är ju helt absurt! Birger Schlaug har skrivit en bra ledare om detta i ETC den 17 oktober (https://www.etc.se/ledare/kommunalraden-tackar-putin-sin-nya-framtidstro) där han påpekar att det rimliga vore väl om det var fred som gav framtidstro, inte ökad krigsrisk.
Jag var med på den tiden när regementen lades ner. Det var protester och demonstrationer. Bygden skulle dö sotdöden. Så blev det inte. Vackra garnisonsbyggnader på attraktiv mark i centrala stadslägen blev blomstrande kluster för småföretag och föreningsliv. Det växte fram kulturscener, utbildningslokaler och ibland bostäder. Långsiktigt lönsamma investeringar som ökade ortens attraktivitet.
Men det var då det. Nu har alltså den säkerhetspolitiska bedömningen landat i att vi behöver förbereda oss för väpnat angrepp, dvs. krig. Det står så här i propositionen:
”Det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde och i Europa har över tid försämrats. Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige..” ….”Den ryska aggressionen i Georgien och Ukraina visar att Ryssland bryter mot den europeiska säkerhetsordningen och att Ryssland är berett att använda militära medel för att nå politiska mål.” (Detta med hänvisning till Rysslands agerande på Krimhalvön och i östra Ukraina 2014 (!), vilket var tydliga brott mot folkrätten.)
Det står också: ”Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Sverige är inte med i någon militär allians. Samtidigt bygger Sverige säkerhet tillsammans med andra. Den solidariska säkerhetspolitiken är grunden för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.” (https://www.regeringen.se/4a9422/globalassets/regeringen/dokument/forsvarsdepartementet/forsvarsproposition-2021-2025/sammanfattning-av-propositionen-totalforsvaret-20212025.pdf)
Alltså – i huvudsak utifrån Rysslands agerande 2014 förändras Sveriges säkerhetspolitiska läge dramatiskt. Från att det inte är sannolikt med väpnat angrepp till att det är det. Hur ser den analysen ut egentligen? Vems intressen speglar den? Jag vill påstå att det handlar om en närmast paranoid föreställning om Putins konspirationer och militära muskler. Glidningen från att vara ett ”alliansfritt” land till ett land som ”inte är med i någon militär allians”, är också djupt problematisk. Det kan tolkas som att det är en brist och jag har redan sett beskrivningen av Sverige som ett ”allianslöst land” i försvarsdebatten.
Självklart handlar de här förskjutningarna av begreppen om att öppna för fortsatt samarbete kring militariseringen av säkerhetspolitiken. Det kallas för ” att värna och stärka solidaritet och integration inom EU, samt att upprätthålla ett fredligt, stabilt och förutsägbart närområde, förankrat i europeiska och euroatlantiska strukturer.” i propositionen. De konkreta uttrycken är bl.a. Värdlandsavtalet, nya samarbetsavtal, gemensam vapenutveckling, strategiska vapeninköp och gemensamma försvarsövningar. Senast Aurora 20 som blivit framflyttad p.g.a. pandemin. Närmare ett NATO-medlemskap än så här går det väl inte att komma. Undertecknandet blir närmast en formalitet.
Det här passar naturligtvis flera politiska partier som hand i handsken. De har fått en försvarsminister som gör det jobb de själva misslyckats med bättre och opinionsmässigt smartare. Men det borde rimligen få freds- och nedrustningsaktivister i både S, MP och V att höja rösten.
Men jag hör inget. Och i den tystnaden stärker det militärindustriella komplexet, dvs. samarbetet mellan politiker (nu också på den kommunala nivån), militär och vapenindustri, sin makt. På bekostnad av den mänskliga säkerheten. Vi lever just nu i en pandemi och i en klimatkris som kräver modig politik av ett helt annat slag än beslut om nya luftvärnsrobotar och nya regementen.
Fredsforskaren Jan Öberg, Lund, har lanserat ett upprop till alla världens ledare med krav på att 50% av alla militärutgifter ska gå till klimatarbetet. Han skriver så här om uppropet: It proposes that the world’s governments immediately cut military expenditures by 50% and transfer the saved funds (about US$ 1000 billion!) to solve the main problems humankind faces – such as climate change, war and militarism, the UN goals of development for all and, of course, the Corona crisis. Skicka ett mail till oberg@transnational.org och skriv ordet Endorse i mailet, följt av ditt namn så är du med och stödjer detta.
Gudrun