27 jan Feministbrev 158 – Dags för Fria Pensionärers Revolt!
Aktionsplanen är enkel: Tåg den 6 april till Stockholm från Malmö, Göteborg, Kiruna, etc. med anslutningar från alla andra orter. Samling och eget tågande till Kungsträdgården för att demonstrera för framtiden. Målsättning: vi kräver lånsiktiga radikala politiska beslut som svarar mot dagens kris; klimatkris, social kris, kulturkris, osv. Vi kräver en politik som ser samband och sammanhang bakåt för att förstå vad som ska göras framåt.Samling av folk med hjälp av alla kanaler vi har till buds. (Det kommer snart en FB-sida där detaljer fylls på)
Nu tågar vi!
Precis som i gamla tider beger vi oss till huvudstaden för att framföra våra åsikter. Vi kommer från söder och norr, från öster och väster. Från små orter och från större städer. Vi har en sak gemensamt – vi har varit med förr! Vi är födda på 40- och 50-talet, vi har våra karriärer bakom oss, vi har inga poster och positioner att försvara och bevara. Vi är fria pensionärer och nu gör vi revolt!
Vi har alla erfarenheter av att ha vuxit upp i ett samhälle präglat av framtidstro parad med ett starkt socialt patos. Alla skulle verkligen med. Fattigdom var inte den fattiges fel. Det var samhällets omsorg som brast. Arbetslöshet var inte den enskildes fel. Det var samhällets syn på arbetet som skapade strukturella problem. Bostadsbristen skulle lösas med samhälleliga insatser, inte med subventioner till de rikaste. Det fanns en tillit, en tilltro till att det skulle bli bättre. Även vi som kom från fattiga förhållanden fick framtidsdörrar att gå in i. Rekryteringen till högskolor och universitet breddades.
Allt var verkligen inte bra men det fanns en stark övertygelse om att det skulle bli bättre. Om vi hjälptes åt att förändra. Om vi bröt ner förstelnade maktinstitutioner och hierarkiska byråkratier. Våra föräldrar sa att deras mål var att vi skulle få det bättre. Och vi trodde dem. Och vi fick det bättre. Materiellt. Vi lever generellt med en standard som våra föräldrar inte kunde drömma om.
Det få i vår föräldrageneration kunde föreställa sig var att det ur denna framtidsoptimism skulle växa sig föreställningar om att vi, människorna, kunde vara herrar över jorden. De första larmrapporterna kom redan på 60-talet men de gjorde inte avtryck i det dominerande framtidsruset. Folkhemsbygget var inte färdigt. Det krävdes mer – av allt. Konsumismens klor fångade allt fler och när den globala kapprustningsindustrin krävde kärnvapen kunde samma teknologi knoppa av sig i kärnkraft. Världens farligaste vapen blev världens farligaste energikälla. Det som beskrevs som ”säkerhet” osäkrade hela planeten.
Den här historiska kunskapen är nödvändig att ha som underlag när kärnkraften nu diskuteras igen. Precis som det är nödvändigt att ha kunskap om de historiska och forskningsverifierade kunskaper om socialt arbete som finns från 60-och 70- talet och framåt. Alla vet att hårdare tag, fler poliser och repressiva åtgärder går stick i stäv med ambitioner att komma till rätta med kriminalitet och sociala problem. Det är förebyggande arbete som gäller, i nära och tidigt samarbete mellan förskola, skola, arbetsförmedling, osv. Vi behöver inte främst fler poliser. Vi behöver sociala reformer och fler socialarbetare!
Den politiska utveckling vi sett de senaste decennierna, där superindividualism i kombination med en accelererande konsumism, har gjort många enskilda individer handlingsförlamade politiskt. Vi har fullt upp med alla vardagsval. Och ju mer vi är sysselsatta med individuella val desto mer passiva blir vi i förhållande till de politiska valen. Det finns numera forskning som visar just detta. Medborgaridén försvagas när vi går från välfärdssamhälle till valfrihetssamhälle.
Idén om de fria valen lämnar många efter sig. För att kunna göra fria val måste du vara oberoende – ekonomiskt och socialt. Samtidigt har vi ett samhälle som har tydliga markörer när det handlar om kön, klass, etnicitet, könsidentitet, funktionalitet, osv. Klyftorna växer snabbt i Sverige.
Humanismen har kapsejsat, både på Medelhavet och i Sverige. Vi har fått en infantil diskussion om säkerhet där människor på flykt målas ut som säkerhetspolitiska hot och där receptet stängda gränser kombineras med en fullkomligt vanvettig miljardrullning till det militära försvaret.
För oss som varit aktiva i fredsrörelsen sedan decennier framstår den nuvarande utveckling som närmast paranoid. Det största säkerhetshotet vi har idag är klimatkrisen. Den är akut. Den är här. Den är NU! Vi måste tänka om, ställa om och fördela om. Makt och pengar. Lokalt, regionalt och globalt. Från militär till miljö, från stridsvagnar till skola, från kanoner till kultur, osv. Konsumtion och produktion måste förändras och det måste göras snabbt. Det handlar om att tillverka järn och stål utan kol, göra cementindustrin fossilfri, komma igång med insamling och lagring av koldioxid, driva på elektrifieringen av fordonsflottan, ställa om byggsektorn, klimatsäkra livsmedelssektorn, osv. osv.
Vi kräver en konkret handlingsplan som lever upp till Partisavtalet och garanterar en samhällsutveckling som är fossilfri senast 2050. En konkret färdplan som tar alla de sociala och ekonomiska hänsyn som behövs för att alla ska kunna medverka i denna vår största omställning hittills. Det betyder jämställdhet och jämlikhet hand i hand med de samhällsförändringar som behövs för att uppnå hållbarhet. Och det betyder att militariseringen måste upphöra till förmån för miljöomställning på alla nivåer. Det betyder människans och jordens säkerhet före territoriell säkerhet. Och det betyder att ekonomin måste underordnas hållbarhetsmålen.
Vi kräver en politik som erkänner krisen och tar oss till målet. Vi gör det för våra barn och barnbarn. Vi vill inte att en förödd planet ska vara det arv vi lämnar efter oss.
Vi har inget att förlora. Vi är fria. Därför tågar vi till Stockholm!
Gudrun