Det är helt orimligt att det skiljer flera tusenlappar i månaden i lön efter en gymnasieexamen vid fordonstekniska linjen och en examen vid vårdlinjen. Löneskillnaderna  mellan vården och verkstan, mellan tjänstesektorns ICA och IT och mellan akademikernas socionomen och ekonomen är den största löneskillnaden vi har i Sverige.

– Under ett arbetsliv på 40 år blir det minus 1,2 miljoner kronor för en enskild kvinna, räknat på heltid. Tar vi den faktiska skillnaden, med deltid, blir det minus 3,6 miljoner. Massor med pengar! Det påverkar alla socialförsäkringar – a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och i slutändan pensionen!

– Vi har ett pensionssystem som producerar fattigpensionärer på löpande band, där en majoritet är kvinnor. Detta administreras av en regering som kallar sig feministisk. Rekord i hyckleri!

– Höj garantipensionen, skrota PPM- systemet, stärk den allmänna pensionen, använd pensionsfonderna till grön omställning och hållbar utveckling!

– riksdagspartierna har låst in sig i en pensionsarbetsgruppen och vägrar flytta ett kommatecken med mindre än att de är överens. Det är värre än i Vatikanen. Där kommer det i alla fall ut lite vit rök efter ett tag. Här kommer ingenting! Därför måste arbetsgruppen uppläsas och pensionerna diskuteras i vanlig demokratisk och öppen ordning!

– Sänk arbetstiden i stället för skatten! Vi lever inte för att arbeta, vi arbetar för att leva. Vi ska ha rätt till arbete och tid att leva. Fler kommer att orka mer, det blir färre sjukskrivningar och mindre arbetslöshet.

– vi vill ha kortare arbetstid, trygga anställningar och rättvisa löner !

Gudrun Schyman | Klimatkrisen kräver konstruktivt samarbete – Feministbrev 156
4049
post-template-default,single,single-post,postid-4049,single-format-standard,qode-quick-links-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,side_menu_slide_from_right,footer_responsive_adv,hide_top_bar_on_mobile_header,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-14.2,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.6,vc_responsive

Klimatkrisen kräver konstruktivt samarbete – Feministbrev 156

För en månad sedan skrev 46 organisationer att det krävs en kraftfull politik som skyddar mänskliga fri- och rättigheter (https://www.aftonbladet.se/debatt/a/Kv4RAE/vi-maste-ta-hoten-mot-demokratin-pa-allvar). Organisationerna konstaterade att de senaste tolv årens utveckling i världen medfört bakslag för demokratin och framgångar för nationalism och auktoritära regimer. Konsekvenserna blir att civilsamhälleorganisationer hotas, förtalas och beläggs med reseförbud och andra restriktioner när de granskar makten och står upp för grundläggande rättigheter. Värst drabbas de som historiskt haft svårast att få sina röster hörda –  kvinnor, urfolk och minoriteter.

 

Under åren 2014-2016 antog över 60 länder lagar som förhindrar eller förbjuder organisationer att ta emot stöd från utlandet. Många tvingas stänga ner sin verksamhet. Andra drabbas av minskat förtroende från allmänheten på grund av att de utpekas som spioner och landsförrädare. Över 300 människorätts- och miljöförsvarare har rapporterats mördade under 2017. Mörkertalet är sannolikt stort.

 

Vad gör vi som vill se en annan utveckling? Vi som vet att starka civilsamhälleliga organisationer är oumbärliga delar i en levande demokrati, vi som nu våndas över det faktum att vi på flera håll ser nationalistledda länder begränsa mänskliga rättigheter, vi som har på vårt program att stärka mänskliga rättigheter och även här, i Sverige, har anledning att oroas över att vi kommer att få en svag och handlingsförlamad regering?

 

Jo vi gör en omvärldsanalys och konstaterar att: högerextrema partier mobiliserar gemensamt inför kommande EU-val. Detta samtidigt som temperaturer skenar, utsläppen ökar i stället för minskar och smältande permafrost lösgör okontrollerat metangas i atmosfären. Vi ser dödande stormar, skyfall och översvämningar, samtidigt som jordar torkar ut. I takt med att tillgången på brukbar jord krymper, trissas konflikterna upp och beväpnas. Kombinationen miljökollaps och krig har redan tvingat miljontalsmänniskor på flykt. Där möts de av taggtråd och stängda gränser bevakade av militär. Land efter land röstar fram despotiska regimer, som inte längre förstår innebörden av demokrati. Det är inget mindre än en humanitär och politisk kapitulation vi ser. Vi lever i det som i historieböckerna en dag kommer att beskrivas som den stora skammens tid.

 

Det politiska svaret på en annalkande komplex katastrof kan inte bli något annat än ökad aktivism och konstruktivt samarbete, parlamentariskt och utomparlamentariskt.

 

Det måste bli uppenbart för allt fler att vi måste förändra det ekonomiska systemet så att ekonomin blir ett verktyg för att nå nödvändiga klimatmål. Vi måste ifrågasätta BNP-tillväxt som mål för samhällsekonomin och istället fokusera på global hållbarhet, jämställdhet och jämlikhet. Global social rättvisa. Vilket i sin tur hänger ihop med mänsklig säkerhet och utveckling. Klimatpolitiken måste vara gränsöverskridande, både geografiskt och sakpolitiskt.

 

Föråldrat patriarkalt tänkande om dominans genom konkurrens och kontroll måste ersättas med insikten om att vi alla är en del av detta klot, sammanbundna med varandra genom den gräns för exploatering som vi redan passerat. Det måste finnas ett alternativ som ser lösningar och inger hopp.

Inför det kommande EU-valet måste en sådan kursändring, med tydliga krav på omställning, kanaliseras politiskt.

 

Det finns tre partier som tydligare än andra bär den här systemkritiska politiken. Det är Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ. Vi tycker inte lika om allt och har delvis olika ideologiska utgångspunkt med olika betoning på ekologism, socialism och feminism. Men det finns en grund att samarbeta kring.

 

I riksdagsvalet våndades många väljare i valet mellan de här tre partierna. Lite förenklat går det att säga att MP sågs som ”svikare”, Vänsterpartiet ”tryggare” och F! som för ”osäkert”. Den här splittringen blev i slutänden en förlust för oss alla. Det som hade kunnat bli ett röd-grön-rosa block med klar majoritet blev ett försvagat röd-grönt block i upplösning, med ett vänsterparti med ökat väljarstöd men med mindre parlamentariskt inflytande.

 

Frågan är nu – går det att samla radikala, systemkritiska och förändringsvilliga politiska krafter inför EU-valet? Det är värt en seriös diskussion. Vi står inför en klimatkris samtidigt som vi ser en växande politisk förtroendekris, inte minst inom EU. Det borde få fler att lyfta blicken över partiegoismen.

 

Gudrun

p.s.

F! har bjudit in V och MP till samtal men inte fått något svar ännu.