21 sep Feministbrev 142, En feministisk ekonomisk politik måste våga utmana patriarkala systemfel

Regeringen har just lagt sin budget. Ekonomin går som tåget (vilken man inte kan säga om tågen!) och reformerna regnar. Mycket är bra. Uppräkningarna av barnbidragen, vilken ändå bara är hälften av vad de tappat i värde, höjning av underhållsstödet, även det för lite i förhållande till inkomstutvecklingen, höjd sjuk- och aktivitetsersättning, höjt lönebidrag för personer med funktionsvariationer, pensionerna ska skattemässigt jämställas med lön, osv., osv. Allt detta är bra. Det stoppar urholkningen av trygghetssystemen men det är fortfarande för lite i förhållande till inkomstutvecklingen. Miljardsatsningar på vård och skola och äldreomsorg är också bra. Klimatkliv behöver vi ta.

Men det finns något som skaver. Jag tänker på komplexet lön-föräldraförsäkring-pension. Jag tänker på det faktum att den strukturella löneskillnaden mellan manskodad och kvinnokodad verksamhet, som tillsammans med deltid och det ojämna uttaget av föräldraförsäkringen, lägger grunden för pensionen. Det pensionssystem som kräver 40 arbetade år och där ersättningen enbart grundar sig på livsinkomst. Det pensionssystem som idag spottar ut fattigpensionärer på löpande band och där den absoluta majoriteten är kvinnor. Vad görs åt detta i budgeten? Ingenting! Det betyder att den strukturella ojämlikheten mellan gruppen män och gruppen kvinnor kommer att kvarstå och t.o.m. accelerera i takt med fler stressrelaterade sjukskrivningar och att fler blir äldre.

Det finns ett systemfel i vårt samhälle och det handlar om att mycket är tänkt utifrån mäns verklighet och vardag. Det är ingen nyhet. När ovärderliga jämställdhetsreformer som förskola, äldreomsorg och slopad sambeskattning gjorde det möjligt för många kvinnor, inte bara de som hade råd med hembiträden, att lönearbeta utanför hemmet hängde varken lönebildningen eller familjepolitiken med i svängarna. Industriavtalens ”märke” tillåter fortfarande pappa Metall att gå före mamma Kommunal. Barn är fortfarande kvinnors ansvar och mäns tillval. När barnet är under 2 år är fördelningen av uttaget av föräldraförsäkringen 80% för kvinnor och 20% för män. Kvinnor inom vård, omsorg och service erbjuds fortfarande deltid och/eller orkar inte heltid. Anställningsformen ”vi ringer och ni springer” finns fortfarande kvar.

En feministiskt regeringen borde ha som utgångspunkt att ekonomin är ett verktyg för att förändra patriarkala maktstrukturer. Riksdagen antog 2006 fyra jämställdhetspolitiska mål. Två av dem handlade om ekonomisk jämställdhet och jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Inget av dessa har uppnåtts.

Sveriges riksdags beslutade målsättningar behöver blir mer an ord på papper. Det kräver att resurser frigörs och omfördelas. Det handlar inte om resursbrist, utan om hur resurserna fördelas, om styrning och regelverk – och därför om politik. Ekonomi är enkelt uttryckt ett verktyg för att nå politiska mål. Den konventionella nationalekonomin (och politiken) ser ekonomin som ett mål i sig själv, medan feministiska ekonomer ser ekonomi som ett medel for att uppnå sociala och ekologiska mål. Feministisk ekonomisk politik syftar alltid till att bryta könsmaktsordningen och förändra de grundläggande mekanismer som leder till en orättvis fördelning i samhället av rättigheter, representation, makt och resurser.

Sveriges regering titulerar sig feministisk men vågar inte utmana de grundläggande systemfelen. Reformerna som behövs är inte svåra. Det handlar om arbetstidsförkortning, trygga anställningar med heltid som norm, en individualiserad föräldraförsäkring, en modernisering av lönebildningen med Medlingsinstitutet som pådrivande kraft och en ekonomisk jämställdhetsfond för omställning som smörjmedel, och det handlar om att göra om pensionssystemet från grunden, med en omedelbar åtgärd som heter höjd garantipension.

Inga svåra saker alltså. Men det finns ett motstånd och då krävs det mod. Det brukar utmärka feminister och har lett till historiska förändringar. Men regeringen saknar just detta. I stället ger man militaristerna tolkningsföreträde med påföljande miljardrullning till gamla unkna strukturer som vilar på föreställningen om att mannen ska beskydda kvinnor och barn och försvara territorier med vapen i hand. Militär går före miljö. Stridsvagnar går före skola. Försvarsstaben går före förlossningsvården.  Fegt och förlegat.

Feministiskt initiativ kommer att presentera sitt budgetalternativ om några veckor. Garanterat modigt och modernt!

Gudrun