Det är helt orimligt att det skiljer flera tusenlappar i månaden i lön efter en gymnasieexamen vid fordonstekniska linjen och en examen vid vårdlinjen. Löneskillnaderna  mellan vården och verkstan, mellan tjänstesektorns ICA och IT och mellan akademikernas socionomen och ekonomen är den största löneskillnaden vi har i Sverige.

– Under ett arbetsliv på 40 år blir det minus 1,2 miljoner kronor för en enskild kvinna, räknat på heltid. Tar vi den faktiska skillnaden, med deltid, blir det minus 3,6 miljoner. Massor med pengar! Det påverkar alla socialförsäkringar – a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och i slutändan pensionen!

– Vi har ett pensionssystem som producerar fattigpensionärer på löpande band, där en majoritet är kvinnor. Detta administreras av en regering som kallar sig feministisk. Rekord i hyckleri!

– Höj garantipensionen, skrota PPM- systemet, stärk den allmänna pensionen, använd pensionsfonderna till grön omställning och hållbar utveckling!

– riksdagspartierna har låst in sig i en pensionsarbetsgruppen och vägrar flytta ett kommatecken med mindre än att de är överens. Det är värre än i Vatikanen. Där kommer det i alla fall ut lite vit rök efter ett tag. Här kommer ingenting! Därför måste arbetsgruppen uppläsas och pensionerna diskuteras i vanlig demokratisk och öppen ordning!

– Sänk arbetstiden i stället för skatten! Vi lever inte för att arbeta, vi arbetar för att leva. Vi ska ha rätt till arbete och tid att leva. Fler kommer att orka mer, det blir färre sjukskrivningar och mindre arbetslöshet.

– vi vill ha kortare arbetstid, trygga anställningar och rättvisa löner !

Feministbrev 126 – Gå inte bakom mig, jag kanske inte leder. Gå inte framför mig, jag kanske inte följer. Bara gå bredvid mig och var min vän. | Gudrun Schyman
2512
post-template-default,single,single-post,postid-2512,single-format-standard,qode-quick-links-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,side_menu_slide_from_right,footer_responsive_adv,hide_top_bar_on_mobile_header,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-14.2,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.3,vc_responsive

Feministbrev 126 – Gå inte bakom mig, jag kanske inte leder. Gå inte framför mig, jag kanske inte följer. Bara gå bredvid mig och var min vän.

Det var i Göteborg, på ABF-huset vid Järntorget som jag fick frågan.  Feministiskt initiativ hade ordnat möte och utlovat att jag skulle prata om värdlandsavtalet, NATO och den växande feministiskt och antirasistiska rörelsen här och i Europa.

 

Utgångspunkten var det som händer omkring oss; stöd för nationalistiska grupper och partier, attacker på flyktinganläggningar i Sverige, Nederländerna, Grekland och Ungern. Repression i stället för respekt. Slingrande taggtrådsstängsel i stället för säkra flyktvägar. Ett handlingsförlamat EU med politiska ledare som styrs av snäva nationella intressen och där flyktingar används som hävstång för ny fattigdomspolitik. Inte minst ser vi det i Sverige med krav på sänkta löner och uppluckrad välfärd.

 

Vi ser en rörelse bakåt. Men vi ser också rörelser framåt. Motkrafter. Vi ser ett solidaritetsarbete i flyktingmottagningen av sällan skådat slag. Utan alla volontärer skulle mottagningen ha kollapsat för länge sedan och etableringsarbetet skulle gå på kryckor.

 

Jag ser på alla mina resor ett ökat intresse för politiken och hur allt fler, över generationsgränser, förstår nödvändigheten av organisering. Det finns en politisk frustration som, om den inte får utlopp, kan övergå i politisk depression.

 

En man i publiken i Göteborg pekade på Syriza i Grekland och Podemos i Spanien som positiva exempel på nytänkande politisk organisering. Sedan ställde han en direkt fråga till mig:  – Kan inte du vara den som samlar en liknande rörelse i Sverige?

 

Jag blev faktiskt lite överrumplad men svarade efter någon sekunds betänketid: – Jag är det. Organisationen heter Feministiskt initiativ.

 

Det kan tyckas övermaga men jag menar på fullt allvar att det inte går att forma en långsiktigt hållbar politik för samtidens och framtidens frågor om vi inte har en feministisk analys som grund. Det går inte eftersom så många av dagens destruktiviteter har sin rot just i det gamla patriarkala och koloniala dominans- och konkurrenstänkandet. Men den dimensionen saknas i de nya politiska partier som sett dagens ljus. Det gäller både Syriza och Podemos och även det nya danska partiet, Alternativet.

 

Feministiskt initiativ samlar feminister som vill skapa ett jämställt, jämlikt och hållbart samhälle, fritt från alla former av diskriminering. Vi visar på samband och sammanhang. Vi kopplar ihop individens frihet med en strukturell samhällskritik. Vi knyter samman flykt och migration med klimatkris och militarism och visar på hur vi kan ställa om (samhället) genom att använda den ekonomiska politiken som verktyg för att uppnå de politiska målen. Vi ser att alternativet till dominans och kontroll är att ta fasta på det faktum att vi inte klarar oss själva. Inte utan varandra och inte utan det jordklot vi lever av och på. Vi vågar tala om att det är kärleken, i betydelsen att respektera en människa utan eget behov av kontroll eller dominans, utan krav på motprestation, att älska förutsättningslöst, som vi gör med barnen, att den kärleken är nödvändig också för ett samhälles utveckling och överlevnad.

 

I beroendet ligger sambandet – det mellan individ och samhälle och det mellan människan och jorden. En människa som förstår värdet av andra människor vill också andra väl. Den gemensamma, samhälleliga, solidariteten och omsorgen blir det som gör det möjligt för alla att leva ett självständigt liv.

 

När nationalismen går framåt måste vi våga höja blicken och beskriva ett samhälle som tar jämställdhet och hållbarhet på allvar och som ständigt stärker respekten för mänskliga rättigheter. Och vi behöver samlas. Men inte på det gamla hierarkiska sättet. Vi behöver gå i breddSå jag kompletterar mitt svar i Göteborg: ”Gå inte bakom mig, jag kanske inte leder. Gå inte framför mig, jag kanske inte följer. Bara gå bredvid mig och var min vän.” (Albert Camus) 

 

 

Gudrun