I Expressen, ”Kvinnor gråter män säger nej”, frågar Ann-Charlitte Marteus – Är det jämställdheten, feminismen, som har gjort att Sverige har en så avvikande flyktingpolitik? och fortsätter: – Nog kan man misstänka att migrationspolitiken hade varit annorlunda om riksdagen hade sett ut som på 70-talet. Och om vi hade haft en slipstät regering i stället för ”världens första feministiska”.

Hon borde vara nöjd nu. Men är det för att slipsarna tagit över? Jag tror snarare att det vi ser är en panikartad reaktion på en utveckling som få hade förutsett skulle komma så snabbt. När rädslan får styra politiken blir det alltid en rörelse bakåt, en strävan efter trygghet i det gamla. Gamla traditioner, gamla könsroller, gamla gränser, gammal nationalism. Gammalt patriarkalt tänkande helt enkelt.

Det vi ser är stora brister i politiskt ledarskap, förklätt till brister i både mottagningssystem och välfärdssystem. Brister som har synts redan tidigare men som nu blir akuta. Bostadsbrist, brist på jobb, utbildning, språkundervisning, osv.

I det här läget övertrumfar partierna varandra med repressiva förslag för att få stopp på invandringen. Jag räknar inte upp dem här. Vi vet vilka det är. Vi vet också att inget av detta stoppar människor som bestämt sig för att fly för att rädda livet. Effekten blir bara att riskerna för alla flyende ökar, att flyktvägarna blir alltmer riskabla och att situationen förvärras och som alltid värst för kvinnor och barn. När regeringens företrädare, med slips och utan slips, med tårar och utan tårar, beklagar besluten och säger ”vi har inget val”, då är det politiska systemet i djup kris. Det finns alltid ett val. Inte bar vart fjärde år utan varje dag.

Vad vi hade behövt var en regering som sa:
”Det här klarar vi! Visst ser vi problemen, alltifrån belastningen på Migrationsverket till mottagandet på stationer. Vi ser kommunernas brist på resurser och vi är otroligt imponerade över allt det heroiska frivilliga arbete som så många volontärer nu gör.
Vi ser, vi hör och vi gör. Vi viker oss inte för de nationalistiska krafterna. Vi försvarar asylrätten och håller fast vid att Sverige ska vara ett land som ger skydd. Vi kräver att andra europeiska länder ska göra samma sak och i väntan på att de gör det så ställer vi in alla utbetalningar av medlemsavgifter till EU. Vi använder de pengarna till att nu snabbt stärka kommunerna i deras praktiska arbete för att få människor på plats; för att anställa fler inom socialtjänsten, för att ordna med bostäder och byggande, för att öppna stängda skolorna och för att anställa fler lärare, för att skapa mötesplatser för nyanlända och för att omedelbart kunna sätta igång språkundervisningen. Vi ser till att kommunerna inte saknar resurser för att i samarbete med alla frivilliga krafter välkomna alla nya samhällsinvånare. Vi ger människor det skydd de har rätt till och en möjlighet att starta ett nytt liv i trygghet. 
Vi vet att passivitet och väntan är varje människas värsta fiende så därför mjukar vi upp regelverken och förenklar byråkratin. Vi uppmanar alla som har plats för en eller flera nyanlända i sitt hem att anmäla sig till kommunen. Vi uppmanar pensionärer som har krafter kvar att ställa sina erfarenheter till förfogande. Vi uppmanar föreningar och idrottsklubbar att öppna sina dörrar. Vi behöver allas hjälp nu och vi vet att vi kan göra detta tillsammans. De kortsiktiga koncentrerade kostnaderna som nu uppstår vägs upp av den långsiktiga investering som en ökad befolkning innebär. Därför ställer vi inte olika grupper mot varandra. Vi skär inte ner på välfärden eller biståndet. I stället håller vi inne medlemsavgiften till EU och vi lånar, så som brukligt är till långsiktiga investeringar. Vi är i en exceptionell situation, vi står inför en gigantisk framtidsinvestering och vi är övertygade om att vi tillsammans klarar detta!”

Med eller utan slips, med eller utan tårar, så är det detta som är alternativet till det som sagts. Vi mobiliserar människor i stället för att bygga murar! Alla hade inte blivit glada men många hade stärkts i sitt redan pågående engagemang och många nya hade kommit till. Enskilda hade byggt relationer för livet och tilliten i samhället hade ökat. Jag vet att mycket görs ändå, lokalt, men jag konstaterar att regeringen försatt chansen att genom solidarisk handling utveckla det vi nu och framöver kommer att behöva som mest – den oegennyttiga solidariska handlingen, den som kittar ihop oss i kollektiv kärlek i stället för i hot och hat.

Gudrun