Det är helt orimligt att det skiljer flera tusenlappar i månaden i lön efter en gymnasieexamen vid fordonstekniska linjen och en examen vid vårdlinjen. Löneskillnaderna  mellan vården och verkstan, mellan tjänstesektorns ICA och IT och mellan akademikernas socionomen och ekonomen är den största löneskillnaden vi har i Sverige.

– Under ett arbetsliv på 40 år blir det minus 1,2 miljoner kronor för en enskild kvinna, räknat på heltid. Tar vi den faktiska skillnaden, med deltid, blir det minus 3,6 miljoner. Massor med pengar! Det påverkar alla socialförsäkringar – a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och i slutändan pensionen!

– Vi har ett pensionssystem som producerar fattigpensionärer på löpande band, där en majoritet är kvinnor. Detta administreras av en regering som kallar sig feministisk. Rekord i hyckleri!

– Höj garantipensionen, skrota PPM- systemet, stärk den allmänna pensionen, använd pensionsfonderna till grön omställning och hållbar utveckling!

– riksdagspartierna har låst in sig i en pensionsarbetsgruppen och vägrar flytta ett kommatecken med mindre än att de är överens. Det är värre än i Vatikanen. Där kommer det i alla fall ut lite vit rök efter ett tag. Här kommer ingenting! Därför måste arbetsgruppen uppläsas och pensionerna diskuteras i vanlig demokratisk och öppen ordning!

– Sänk arbetstiden i stället för skatten! Vi lever inte för att arbeta, vi arbetar för att leva. Vi ska ha rätt till arbete och tid att leva. Fler kommer att orka mer, det blir färre sjukskrivningar och mindre arbetslöshet.

– vi vill ha kortare arbetstid, trygga anställningar och rättvisa löner !

Kräv klarspråk i diskussionen om flyktingar! – Feministbrev 120 | Gudrun Schyman
2217
post-template-default,single,single-post,postid-2217,single-format-standard,qode-quick-links-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,side_menu_slide_from_right,footer_responsive_adv,hide_top_bar_on_mobile_header,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-14.2,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.3,vc_responsive

Kräv klarspråk i diskussionen om flyktingar! – Feministbrev 120

I en krönika i Aftonbladet skriver Staffan Heimersson att ”här fixar vi vår fascism själva” (http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/staffanheimerson/article21291794.ab). Han menar att vi saknar sinne för proportioner om vi inte tror att Europas länder kan ge plats åt alla de människor som nu flyr undan ”gasbombare, tyranner och halshuggare.” I en korrespondens med journalisten Jan Mossander, som tagit fram siffror på antalet flyktingar efter andra världskriget, visar de att antalet flyktingar då var 12-14 miljoner människor. 2 miljoner dog på vägen. 12 miljoner människor lämnade tidigare östliga tyska områden, lämnade städer och byar där de hade bott i hundratals år. De kom utblottade till det Tyskland som förlorat kriget, som låg i ruiner, där det rådde svält och där ockupationsmakter styrde. Jan Mosander skriver ”De flesta landade till slut i det som sedan blev Västtyskland.” Och Heimersson fortsätter: ”… Det stora vida Sverige, ett av jordens mera obefolkade områden, tog 2014 enligt Eurostat emot 16 000 asylsökande. Tyskland, till ytan 20 procent mindre men med tio gånger fler invånare, tog emot 54 000.”

Flyktingarna nu är färre än då och vi är betydligt rikare nu än då. Ändå, skriver Heimersson, rangordnar svenska väljare flyktingar och invandring som den viktigaste politiska utmaningen. Och så kommer det ”För att inte säga rakt ut – att vi inte vill se fler utlänningar i landet: bevara Sverige svenskt! – pladdrar vi nu alla på i byråkratiska termer”. Argumenten är att vi saknar infrastruktur, vi skapar ett utanförskap, att vi måste bryta den negativa segregationsspiralen, att den sociala oron breder ut sig, att vi först måste korta handläggningstiderna, att vi saknar bostäder, osv, osv. Argumenten yr som snöflingor i en alltmer insnöad debatt. Heimersson avslutar: ”Hjärtlösheten skriar. I vanliga fall kommer fascismen uppifrån, från en ledare, en ideolog, en Mussolini. Sedan pådyvlas den medborgarna. Men i Sverige är det en do-it-yourself. Vi fixar själva vår nationalism, gnidenhet och trångsyn.”

Jag är långt ifrån alltid överens med Staffan Heimersson men jag tycker hans klarspråk i den här frågan är befriande. Och jag instämmer i nödvändigheten av att sätta in dagens skeenden i ett historiskt perspektiv. Det ger oss möjlighet att ställa frågan: – Varför gick det då men inte nu? Då var flyktingarna fler och våra länder var fattigare. Nu är flyktingarna färre och våra länder är rikare.

En annan man med klarspråk är François Crépeau, FN:s särskilda rapportör om migranters mänskliga rättigheter. I ett pressmeddelande (https://www.feministisktperspektiv.se/2015/08/25/) säger han: – Låt oss inte låtsas som om det som EU och dess medlemsstater gör fungerar. Han säger att Europa inte kommer att kunna hindra människor från att komma hit genom att bygga upp murar med hjälp av tårgas eller andra former av våld. Det kommer heller inte att gå genom frihetsberövande eller genom att förvägra flyktingarna grundläggande behov som tak över huvudet, mat och vatten. Han uppmanar EU att skapa en sammanhängande och heltäckande migrationspolicy som bygger på principerna om mänskliga rättigheter. Det är bara på det sättet som EU kan återta sin gräns och effektivt bekämpa smuggling och samtidigt stärka migranterna, menar han Men, påpekar han, säkrade gränser kräver lagliga vägar in i Europa och han uppmanar därför européer att kräva detta av sina regeringar.  – Vi talar om män, kvinnor, barn och även spädbarn vilka har genomgått traumatiska upplevelser. Det är människor som du och jag, och ingen av oss kan med trovärdighet påstå att vi aldrig skulle göra det samma om vi var i deras situation, avslutar han.

Den ”nationalism, gnidenhet och trångsyn”, som Heimersson skriver om finns alltså inte bara i Sverige utan i hela Europa och den är än tydligare i många andra länder. En del bygger stängsel och murar, andra drar åt ekonomiskt. Danmark beslutade just att  halvera det ekonomiska bidraget till de flyktingar som nu bor i Danmark. Det politiska syftet är att det inte ska vara attraktivt (för fler) att komma. Konsekvensen blir växande fattigdom i en grupp människor som redan är särskilt sårbara.

Vi kan konstatera att framväxten av fascism och nationalism i Europa är en konsekvens av en kedja av ideologiska och ekonomiska förändringar som tillsammans har lett till en uttunning av de folkliga demokratiska strukturerna och som har brutit sönder solidariteten i samhället. Detta i sin tur är en konsekvens av att den ekonomiska politiken, baserad på konsumism, konkurrens och dominans, alltmer har satt den representativa demokratin ur spel (t.ex. Grekland), att ekonomisk tillväxt inte längre är en följd av ökad sysselsättning utan av ökande förmögenheter vilket gör att kapitalägare och de kapitalförvaltande institutionerna får alltmer makt, att de ekonomiska klyftorna ökar i land efter land, att nedskärningar, besparingar, utförsäljningar och privatiseringar i kombination med ett ideologiskt budskap baserat på en extrem individualism har fått många att tappa fotfästet. När det inte finns något ”vi” som fångar upp människor, när samhälleliga systemfel görs om till individuella tillkortakommanden, när sysselsättningen minskar samtidigt som den psykiska ohälsan ökar och fler känner sig maktlösa, då kommer de gamla traditionella värderingarna, de patriarkala, byggda på sammankopplingen mellan begreppen nation, tradition, normer och manlighet tillbaka. Nationalism och individualism göder våld och revirtänkande (kvarteret, staden, regionen, landet). Tryggheten i att definiera sig i ett starkt ”vi” i förhållande till ett skrämmande ”dom” , ideologiskt förankrat i fascismen och nationalismen är redo för återbruk.

Vi lär oss inte alltid av historien. Vi tenderar snarare att upprepa den. OM vi inte sätter ord på vad som hände då och vad som händer nu.  Vi måste alltså kräva klarspråk. Vi måste säga att det ser ut som det gör för att en majoritet av de som har maktpositioner att förändra inte vill. Regeringschefer och ministrar måste tvingas ut i en debatt som handlar om verkligheten. De som har makt ska stå till svars. Både för taggtrådsstängsel, bevakningskameror, döda kroppar i Medelhavet, ovärdigt mottagande och för att man inte öppet vågar säga sanningen: – Vi vill inte se fler utlänningar här!

Orden är viktiga. Orden synliggör verkligheten och ger oss som vill något annat möjlighet att agera och protestera. Så ställ frågan och kräv svar. Överallt och hela tiden. – Varför gick det då men inte nu?

Situationen kan sammanfattas med Georg Kleins kloka ord: ”Ondska är inte frånvaron av godhet utan närvaron av likgiltighet.”

Gudrun