Det är helt orimligt att det skiljer flera tusenlappar i månaden i lön efter en gymnasieexamen vid fordonstekniska linjen och en examen vid vårdlinjen. Löneskillnaderna  mellan vården och verkstan, mellan tjänstesektorns ICA och IT och mellan akademikernas socionomen och ekonomen är den största löneskillnaden vi har i Sverige.

– Under ett arbetsliv på 40 år blir det minus 1,2 miljoner kronor för en enskild kvinna, räknat på heltid. Tar vi den faktiska skillnaden, med deltid, blir det minus 3,6 miljoner. Massor med pengar! Det påverkar alla socialförsäkringar – a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och i slutändan pensionen!

– Vi har ett pensionssystem som producerar fattigpensionärer på löpande band, där en majoritet är kvinnor. Detta administreras av en regering som kallar sig feministisk. Rekord i hyckleri!

– Höj garantipensionen, skrota PPM- systemet, stärk den allmänna pensionen, använd pensionsfonderna till grön omställning och hållbar utveckling!

– riksdagspartierna har låst in sig i en pensionsarbetsgruppen och vägrar flytta ett kommatecken med mindre än att de är överens. Det är värre än i Vatikanen. Där kommer det i alla fall ut lite vit rök efter ett tag. Här kommer ingenting! Därför måste arbetsgruppen uppläsas och pensionerna diskuteras i vanlig demokratisk och öppen ordning!

– Sänk arbetstiden i stället för skatten! Vi lever inte för att arbeta, vi arbetar för att leva. Vi ska ha rätt till arbete och tid att leva. Fler kommer att orka mer, det blir färre sjukskrivningar och mindre arbetslöshet.

– vi vill ha kortare arbetstid, trygga anställningar och rättvisa löner !

Sällan har så många kvinnor blivit så ekonomiskt beroende av män eller av staten som efter sin pensionering! – Feministbrev 118 | Gudrun Schyman
2072
post-template-default,single,single-post,postid-2072,single-format-standard,qode-quick-links-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,side_menu_slide_from_right,footer_responsive_adv,hide_top_bar_on_mobile_header,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-14.2,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.3,vc_responsive

Sällan har så många kvinnor blivit så ekonomiskt beroende av män eller av staten som efter sin pensionering! – Feministbrev 118

– Ingen trodde ju när man träffade pensionsöverenskommelsen att det skulle se ut så här med 30 procent kvinnor som fortfarande jobbar deltid och löneskillnader mellan kvinnor och män under ett arbetsliv på i snitt 3,6 miljoner kronor. Det säger Annika Strandhäll, ansvarig minister, i en intervju i Feministiskt Perspektiv (feministisktperspektiv.se/2015/05/18/ingen-kompensation-for-forlorarna-i-pensionssystemet).  Detta uttalande är antingen djupt okunnigt eller en medveten lögn. Jag vet inte vilket som är värst.

Sanningen är den att när den ”nya” pensionsuppgörelsen diskuterades mellan riksdagspartierna (på 90-talet, MP och SD var inte med då) fanns det ett parti som redan då pekade ut det scenario vi nu ser. Det var Vänsterpartiet. Jag var partiledare i Vänsterpartiet vid den tiden och minns mycket väl hur vår representant i pensionsarbetsgruppen, Ulla Hoffman, försökte få de övriga ledamöterna i gruppen att förstå. Men icke. Deras argument var samma då som nu – det är inte pensionssystemets uppgift att rätta till orättvisor i lönebildningen och på arbetsmarknaden. Det är en fråga för arbetsmarknadens parter. Så sa man och gick vidare med förslaget, utan Vänsterpartiet.

Konsekvenserna för mängder av kvinnor är brutala. Sällan har så många kvinnor blivit så ekonomiskt beroende av män eller av staten som efter sin pensionering! Detta går stick i stäv med ett av riksdagens jämställdhetspolitiska mål, nämligen målet att kvinnor och män ska ha “ekonomisk självständighet i livet och livet ut”, alltså rättvisa löner och pensioner. Av Sveriges 300 000 fattigpensionärer är majoriteten kvinnor och med de stora pensionsavgångar som väntar riskerar drygt 50 procent av alla kvinnor över 54 år att få förlita sig på bidrag för att överleva när de går i pension. Pensionssystemet förstärker varje könsbaserad orättvisa på arbetsmarknaden och det är gigantiska summor som går kvinnor förbi.

När nu detta blivit uppenbart för fler, också för ansvarig minister, förväntar i alla fall jag mig förslag på reformer. Regeringen är ju “feministisk”. Det förpliktigar! Men jag hör inget. Jag hör bara samma gamla visa från 90-talet.  – Det är inte pensionssystemets uppgift att kompensera en ojämlik arbetsmarknad, säger t.ex. Ole Settergren, analytiker på Pensionsmyndigheten. Men tydligen är det helt ok att pensionssystemet fördjupar och permanentar samma orättvisor?!?

Det finns naturligtvis ett politiskt ansvar att utkräva och det är den feministiska regeringen som måste komma med förslag. Det går t.ex. att höja garantibeloppet och det går att förändra intjänandegrunderna. Några av Feministiskt initiativs konkreta förslag är att höja golvet i garantipensionen upp till EU:s fattigdomsgräns, att avskaffa PPM (pensionerna på börsen) och att ändra beräkningsgrunderna för pension så att ersättningsnivån baseras på de 20 bästa åren.

Visst kostar det och det går naturligtvis att omfördela. Ekonomisk osjälvständighet kostar också. Att samhället inte är jämställt är en gigantisk förlustaffär för oss alla – mänskligt!

 

Gudrun Schyman