Det är helt orimligt att det skiljer flera tusenlappar i månaden i lön efter en gymnasieexamen vid fordonstekniska linjen och en examen vid vårdlinjen. Löneskillnaderna  mellan vården och verkstan, mellan tjänstesektorns ICA och IT och mellan akademikernas socionomen och ekonomen är den största löneskillnaden vi har i Sverige.

– Under ett arbetsliv på 40 år blir det minus 1,2 miljoner kronor för en enskild kvinna, räknat på heltid. Tar vi den faktiska skillnaden, med deltid, blir det minus 3,6 miljoner. Massor med pengar! Det påverkar alla socialförsäkringar – a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och i slutändan pensionen!

– Vi har ett pensionssystem som producerar fattigpensionärer på löpande band, där en majoritet är kvinnor. Detta administreras av en regering som kallar sig feministisk. Rekord i hyckleri!

– Höj garantipensionen, skrota PPM- systemet, stärk den allmänna pensionen, använd pensionsfonderna till grön omställning och hållbar utveckling!

– riksdagspartierna har låst in sig i en pensionsarbetsgruppen och vägrar flytta ett kommatecken med mindre än att de är överens. Det är värre än i Vatikanen. Där kommer det i alla fall ut lite vit rök efter ett tag. Här kommer ingenting! Därför måste arbetsgruppen uppläsas och pensionerna diskuteras i vanlig demokratisk och öppen ordning!

– Sänk arbetstiden i stället för skatten! Vi lever inte för att arbeta, vi arbetar för att leva. Vi ska ha rätt till arbete och tid att leva. Fler kommer att orka mer, det blir färre sjukskrivningar och mindre arbetslöshet.

– vi vill ha kortare arbetstid, trygga anställningar och rättvisa löner !

Feministbrev 115 – Riksdagen motarbetar sina egna beslut – en betraktelse inför den 8 mars | Gudrun Schyman
1741
post-template-default,single,single-post,postid-1741,single-format-standard,qode-quick-links-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,side_menu_slide_from_right,footer_responsive_adv,hide_top_bar_on_mobile_header,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-14.2,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.3,vc_responsive

Feministbrev 115 – Riksdagen motarbetar sina egna beslut – en betraktelse inför den 8 mars

När riksdagen fattar beslut så förväntar sig nog de flesta att det ska ge resultat. Att det som beslutades också ska bli gjort, bli till verklighet. Därför finns det anledning att så här, inför 8 mars, erinra om vad faktiskt riksdagen beslutat när det gäller jämställdhet.

Våren 2006 fattade Riksdagen, i full enighet, beslut om nya mål för jämställdhetspolitiken. Man får förmoda att det var mot bakgrund av att utvecklingen inte var tillfredsställande.

Det övergripande målet är ”att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv”. Det innebär bl.a. följande:

  • En jämn fördelning av makt och inflytande, dvs. det ska synas i samhällets alla hierarkier att det kan finnas både kvinnor och män på alla poster och positioner.
  • Ekonomisk jämställdhet, dvs. kvinnor och män ska ha samma möjlighet och villkor när det gäller utbildning och betalt arbete.  Ekonomisk självständighet livet ut. Rättvisa löner och pensioner alltså.
  • En jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Samma ansvar i föräldraskapet. Möjlighet att ge och få omsorg på lika villkor.
  • Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Samma rätt och möjlighet till kroppslig intigritet.

Allt det här går att läsa i Statistiska Centralbyråns utmärkta lilla lathund om jämställdhet, ”På tal om kvinnor och män”. (www.scb.se)  Där kan man också läsa i en tillbakablick från 1980-talet att

  • Fortfarande tar kvinnor ut merparten av föräldrapenningen
  • Fortfarande arbetar en hög andel kvinnor deltid
  • Små förändringar mot en mindre könssegregerad arbetsmarknad
  • Löneskillnaderna mellan kvinnor och män är nästan oförändrade
  • Män har högre pension än kvinnor

Förutom SCB:s utmärkta faktasamling finns det mängder av rapporter och utredningar som visar på samma sak. Det står i princip still i de avgörande frågorna och går det framåt är det med myrsteg. Detta trots att alla partier alltså tagit beslut om tydliga och mätbara mål som skulle ta oss i en annan riktning.

Inget riksdagsparti har mig veterligen lagt fram någon heltäckande plan för hur målen ska nås och när de ska nås. Tvärtom ser vi tystnad eller förslag som går i helt motsatt riktning.

  • Problemet med mansdominas och patriarkalt tänkande inom näringslivet möts med tystnad av många partier.
  • Den borgerliga regeringens ekonomiska politik fördjupade t.ex. skillnaderna mellan kvinnors och mäns inkomster. Det nuvarande pensionssystemet, som presenterades som hållbart, med en beräkningsgrund som bygger på livslön, förstärker könsbaserade orättvisor i lönebildningen och på arbetsmarknaden ända in i döden. Låg lön ger låg pension. Deltid ger låg pension. Kvinnors ekonomiska oberoende har aldrig varit så svagt som efter pensionen.
  • Föräldraskapet vill flertalet av partierna fortfarande se som kvinnors ansvar.
  • Det patriarkala våldet utmanas inte, varken i de intima relationerna eller i de internationella relationerna. Samhällsansvaret skjuts över på engagerade kvinnor som ska jobba ideellt i kvinnojourer. Militarismen fortsätter att frodas. Försvarsutgifterna ska öka, Gotland ska befästas och JAS-planen ska bestyckas. Allt fler partier verkar överens om att det är så vi bygger säkerhet. FN:s organisation för utrotande av mäns våld mot kvinnor uppmanar sina medlemsländer att rusta ner militärt och bygga en säkerhetspolitik för människor. Riksdagspartierna lyssnar inte.

Till alla som tror att utvecklingen i riktning mot jämställdhet och frihet från diskriminering kommer att gå av sig själv vill jag säga – tänk om! Inga rättigheter har någonsin blivit kvinnor givna. Ingen diskriminering har upphört utan krav från de berörda.  Varje reform är resultatet av ett långsiktigt organiserad påverkansarbete av feminister (av alla kön!), människorätts-aktivister och antirasister. I och utom organisationer, på samhällets alla nivåer, här som där.

Det patriarkala tänkandet är globalt och resultatet är katastrofalt. Vi som har friheten att tala ska därför göra det. Vi som har friheten att organisera oss ska därför göra det. Vi ska manifestera kraven på förändring den 8 mars och alla andra dagar. Vi gör det tillsammans!

Gudrun