17 dec Feministbrev 113 – Det finns inga bortkastade röster
”Därför röstar jag inte på F! igen” skriver Lena Einhorn (http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article19987936.ab). Hon har röstat på F! från början. För att hon sympatiserar med oss och ”för att det inte kostade något” eftersom det fanns tydliga förväntade majoriteter. Trots osäkerhet tog hon ”risken” också i senaste valet men tänker inte göra det igen. F! kom ju inte in. Nu gäller det att göra allt för att motverka SD:s vågmästarroll, menar LE. Jag utgår ifrån att det betyder att hon nu ska rösta röd-grönt. Jag vet flera som resonerar som hon. Därför vill jag förklara hur jag tänker.
Lena Einhorn jämför med presidentvalet år 2000 i USA där Ralph Naders röster, som annars skulle gått till Al Gore, gav George W Bush makten. Det finns mycket att ifrågasätta i den jämförelsen. Vi kan konstatera att om F!:s 3,12% hade fördelats på de rödgröna partierna hade det inte räckt för att stoppa SD:s nuvarande position. Hade vi/F! däremot kommit in hade den parlamentariska kartan ritats om. Ett parti som passerar 4% får 17-20 mandat. Samma antal röster fördelade på redan etablerade partier ger betydligt mindre utdelning i mandat. Så fungerar det proportionalitetssystemet i Sverige.
Jag fortsätter att hävda att vi når inte varaktiga förändringar genom att vara valtaktiska. Det finns inga bortkastade röster i en demokrati. Den enda röst som inte påverkar är den som aldrig läggs.
Alla som röstade på F! i förra valet bidrog till ett aldrig tidigare skådat feministiskt genombrott. F! som parti, med de minsta resurserna, gjorde det största politiska avtrycket. Nästan alla partier hissade feministflaggan och aldrig tidigare har jämställdhet legat så högt upp på listan över vilka frågor som väljarna tyckte var viktiga. Som parti är vi nu representerade i 13 kommuner. I alla större städer men också i städer och orter som Kiruna, Gullspång, Sala och Visby. Vi är med och formar nya majoriteter, bl.a. i Stockholms stadshus, och lyfter upp frågor som rör jämställdhet och frihet från diskriminering på ett helt nytt sätt. Vi för in nya kunskaper i politiken, vi föser ut fördomar med fakta och vi vitaliserar politiken genom att nya människor med nya erfarenheter kommer in.
Det betyder att vi stärker demokratins grundläggande värdering om varje människas lika värde. Just det som idag utmanas av nationalistiska och nazistiska partier, både innanför och utanför parlamenten. Att nationalismen kunnat expandera i Sverige, hand i hand med ett anti-etablissemangstänkande, har många och sammansatta orsaker, där de etablerade partiernas oförmåga att inkludera diskrimineringsfrågorna i politiken är en, blockpolitikens förödande och dränerande inverkan på den politiska utvecklingen är en annan.
F! föddes inte som protest mot borgerlig politik. Det var en S-regering då, med stöd av V och MP. F! föddes i en frustration över fortsatta löneskillnader, fortsatt ojämnt familjeansvar, fortsatt våld mot kvinnor, fortsatt sexuell exploatering. Från 1994 till 2004 hade väldigt lite hänt i avgörande frågor för jämställdheten. F! föddes också ur en insikt om att olika diskrimineringar hänger ihop. Ett samhälle närt av kvinnohat rymmer inte bara sexism utan också rasism, homofobi, transfobi och en inskränkt syn på människor med funktionsvariationer. F! finns för att det behövs en rörelse och ett parti som synliggör sammanhang och samband, som ser hur klassamhället, också i sitt motstånd, också i partier och fackförbund, bär på patriarkalt och kolonialt tänkande. Rasismen är varken könlös eller klasslös. Homo- och transfobi finns inte i ett vacuum.
Den ideologi som sammansmälter allt förnekande av mänskliga rättigheter är nationalismen. Den ideologi som sätter rätten att vara människa först, oavsett allt, är feminismen. Begreppet Nation står mot Mänskliga rättigheter, Tradition står mot Upplysning, Norm står mot Normkritik.
Den antirasistiska feministiska folkrörelse som idag är F! arbetar långsiktigt och har siktet inställt på mänsklig utveckling och hållbarhet. Vi strävar efter civilisatorisk och samhällelig utveckling. Vi är större som människor än vad de stereotypa könsrollerna erbjuder oss och vi är större som förändringskraft när vi styrs av kärlek i stället för rädsla. Att rösta på det man tror på är inte en risk. Däremot finns det en stor risk för att den förändring som jag egentligen vill ha aldrig kommer, om jag ständigt sviker mina värderingar.
Samma dag som Lena Einhorns artikel publicerades fick jag ett mail med texten: Jag anser att man först och främst av ideologiska skäl bör rösta på Fi, ni har den bästa feministiska politiken (såklart!). Men också den starkaste antirasistiska politiken. Men även av taktiska skäl bör man rösta på Fi. Med fyra partier på den röd-grön-rosa sidan blir det svårt för Alliansen att bilda regering.
Så kan man också se det – om man vill vara taktisk. Framför allt kan vi inte bara tänka på nästa val. Politiken ska inte ta efter kvartalsekonomin. Vi ska tänka på nästa generation. Det är deras, och vår, längtan efter förnyelse och hopp om förändring som ska forma dagens politik.
Med det vill jag önska alla en
God Jul och ett Gott Nytt År
Fyllt av feministisk aktivism!
Gudrun Schyman
Feministiskt initiativ