Det är helt orimligt att det skiljer flera tusenlappar i månaden i lön efter en gymnasieexamen vid fordonstekniska linjen och en examen vid vårdlinjen. Löneskillnaderna  mellan vården och verkstan, mellan tjänstesektorns ICA och IT och mellan akademikernas socionomen och ekonomen är den största löneskillnaden vi har i Sverige.

– Under ett arbetsliv på 40 år blir det minus 1,2 miljoner kronor för en enskild kvinna, räknat på heltid. Tar vi den faktiska skillnaden, med deltid, blir det minus 3,6 miljoner. Massor med pengar! Det påverkar alla socialförsäkringar – a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och i slutändan pensionen!

– Vi har ett pensionssystem som producerar fattigpensionärer på löpande band, där en majoritet är kvinnor. Detta administreras av en regering som kallar sig feministisk. Rekord i hyckleri!

– Höj garantipensionen, skrota PPM- systemet, stärk den allmänna pensionen, använd pensionsfonderna till grön omställning och hållbar utveckling!

– riksdagspartierna har låst in sig i en pensionsarbetsgruppen och vägrar flytta ett kommatecken med mindre än att de är överens. Det är värre än i Vatikanen. Där kommer det i alla fall ut lite vit rök efter ett tag. Här kommer ingenting! Därför måste arbetsgruppen uppläsas och pensionerna diskuteras i vanlig demokratisk och öppen ordning!

– Sänk arbetstiden i stället för skatten! Vi lever inte för att arbeta, vi arbetar för att leva. Vi ska ha rätt till arbete och tid att leva. Fler kommer att orka mer, det blir färre sjukskrivningar och mindre arbetslöshet.

– vi vill ha kortare arbetstid, trygga anställningar och rättvisa löner !

Feministbrev 111 – Veckan då SAAB lyfte på börsen | Gudrun Schyman
1493
post-template-default,single,single-post,postid-1493,single-format-standard,qode-quick-links-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,side_menu_slide_from_right,footer_responsive_adv,hide_top_bar_on_mobile_header,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-14.2,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.3,vc_responsive

Feministbrev 111 – Veckan då SAAB lyfte på börsen

Vilket liv det blir när en ifrågasätter det hysteriska och krigshetsande tonfallet kring det som den senaste veckan pågått i Stockholms skärgård. Det kanske finns skäl att vara lite saklig. Det vi hittills vet, den 23 oktober, är att det inte finns några bevis för någon militär aktivitet överhuvudtaget och alltså ingen u-båt och ingen möjlighet till nationalitetsbestämning av detta ”inget”. Däremot finns det väldigt starka spekulationer som, medvetet eller omedvetet, kan tjäna olika och ibland sammanfallande syften, t.ex. stärka stödet för en svensk Nato-anslutning och borga för höjda militäranslag i statsbudgeten. Det saknas alltså inte intressenter.

Förutom det berättigade i att höja på ögonbrynen åt det faktum att militären säger sig få bättre information från allmänheten än från sina egna, och  trots att en smygande svartklädd säkerhetsrisk vid strandkanten visade sig vara en fiskande pensionär och att den suddiga u-båtsbilden var ytterst svårlokaliserad, kanske vi ändå ska ställa frågan om hur troligt det är att vi alls får svar på Vem och Varför?

Varför skulle Ryssland äventyra att Sverige drivs in i de svenska Nato-kramarnas armar? Och skulle den svenska militären verkligen berätta vad de hittade, om de hittade något? Det vore väl smartare att låta Ryssland tror att vi inte kan leta tillräckligt bra än att tala om hur duktiga vi är? Och vore detta ”oidentifierade” Nato-märkt skulle vi knappast få veta det heller. Det skulle i allra högsta grad störa det samarbete som nu finns mellan Sverige och Nato. Slutsatsen blir att vi aldrig får veta.

Det tragiska i detta scenario är att det finns så många som kan känna sig så nöjda. Ryssland har fått sin bild som ökat aggressiv aktör bekräftad, Nato kan glädjas över ett växande svenskt stöd för medlemskap, den svenska militären kan glädjas över ökad respekt och ökade anslag och många journalister har fått leverera dramatiska rapporter från ”fronten”.

Peter Kadhammar skrev träffande i Aftonbladet 22 okt:”… Aftonbladet rapporterade i söndags att en rysk miniubåt kan gömma sig i skärgården, att besättningen kan ha smugit i land, att det kan vara en Triton-NN, att besättningen kan spränga både sig själv och ubåten! I jämförelse med tidningarnas rapportering verkar Star Wars vara en socialrealistisk dokumentär.”

En intressant kommentar finns i Expressens ledarblogg 22 okt, signerad A-C Marteus, http://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/feminism-ar-inte-mojlig-utan-granser/.  Hon tycker att talet om militär nedrustning är ”osannolikt korkat” och ”därtill föga feministisk”. Birgittas Ohlsson är inne på samma linje, , http://www.expressen.se/debatt/genusteori-biter-inte-pa-putin/. Bägge två försvarar Sveriges rätt att agera militärt mot kränkningar av främmande makt och bägge drar paralleller till kvinnor som utsätts för våld. Måste de inte få försvara sig, frågar de? Marteus menar att detta är ett relationsdrama där Sverige är kvinnan och Ryssland är mannen som blir hotfull när kvinnan vill vara självständig. Ska kvinnan, Sverige, då lägga sig platt?.

Våldet är alltid ett yttryck för makt och kontroll. Det finns i alla våra relationer, från de mest intima till de internationella. Maskuliniteten och den patriarkala dominansen förkroppsligad i våldshandlingar finns på alla nivåer i samhället. I de nära och intima relationerna (mäns våld mot kvinnor, våld i namn av heder, våld i samkönade relationer, m.m.), i våldet på gatan, män mot män, i polisens våldsmonopol och i det yttersta maktinstrumentet – det militära våldet.

Våldets funktion, oavsett samhällelig nivå, är att upprätthålla kontroll, dvs. utöva makt. Våldet är också en stark ingrediens i det vi kallar ”manlighet”. Man ska hävda sig. Man ska inta vara mjäkig. Man ska ta strid. Man ska vara en ”stridis”. Värnplikten i Sverige var aldrig ”allmän”. Den bara hette så. Den var manlig. Tills alldeles på slutet då också kvinnor släpptes in. Som ett led i ambitionen att öka jämställdheten. Med väldigt begränsat synfält kan vi kanske tycka det är bra, en jämställd arbetsplats är bättre än en enkönad, men den avgörande frågan vi måste ställa är om det militära försvaret någonsin kan bidra en värld utan våld. Vårt svar är nej.

Våldets olika nivåer och samhälleliga strukturer vilar på samma grund – den patriarkala. Den som uttrycks i att män förväntas försvara kvinnor och barn och territorier, som också benämns som feminina, t.ex. Moder Svea, med våld och med vapen i hand. Vi måste alltså våga se dessa samband och sammanhang.

Trots att militarismen inte fungerar så fortsätter detta vansinne. Mäktiga ekonomiska intressen, hela det militärindustriella komplexet, driver en allt mer avancerad militarisering av säkerhetspolitiken. Vinsterna betalas av medborgarna. De samhälleliga förlusterna är globala och gigantiska. De mänskliga förlusterna är ofattbara.

Birgitta Ohlsson efterslyser en feministisk utrikes- och säkerhetspolitik. Absolut! Vi kan börja med att lyssna på FN:s organisation för utrotande av våldet mot kvinnorna. De uppmanar sina medlemsländer att rusta ner militärt och rusta upp samhällets säkerhet för människorna. Succesiv militär nedrustning, stopp för all vapenexport och en omställning av försvarsindustrin till civil produktion är en bra början.

Självklart håller inte alla med. Här en talande rubrik: Försvarskoncernen Saabs aktiekurs steg kraftigt i måndags efter helgens jakt på undervattensföremål. Sedan i fredags har kursen stigit med cirka 12 procent. http://www.svt.se/nyheter/sverige/saabaktie-vinnare-efter-ubatsjakt.

 

Gudrun