Det är helt orimligt att det skiljer flera tusenlappar i månaden i lön efter en gymnasieexamen vid fordonstekniska linjen och en examen vid vårdlinjen. Löneskillnaderna  mellan vården och verkstan, mellan tjänstesektorns ICA och IT och mellan akademikernas socionomen och ekonomen är den största löneskillnaden vi har i Sverige.

– Under ett arbetsliv på 40 år blir det minus 1,2 miljoner kronor för en enskild kvinna, räknat på heltid. Tar vi den faktiska skillnaden, med deltid, blir det minus 3,6 miljoner. Massor med pengar! Det påverkar alla socialförsäkringar – a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och i slutändan pensionen!

– Vi har ett pensionssystem som producerar fattigpensionärer på löpande band, där en majoritet är kvinnor. Detta administreras av en regering som kallar sig feministisk. Rekord i hyckleri!

– Höj garantipensionen, skrota PPM- systemet, stärk den allmänna pensionen, använd pensionsfonderna till grön omställning och hållbar utveckling!

– riksdagspartierna har låst in sig i en pensionsarbetsgruppen och vägrar flytta ett kommatecken med mindre än att de är överens. Det är värre än i Vatikanen. Där kommer det i alla fall ut lite vit rök efter ett tag. Här kommer ingenting! Därför måste arbetsgruppen uppläsas och pensionerna diskuteras i vanlig demokratisk och öppen ordning!

– Sänk arbetstiden i stället för skatten! Vi lever inte för att arbeta, vi arbetar för att leva. Vi ska ha rätt till arbete och tid att leva. Fler kommer att orka mer, det blir färre sjukskrivningar och mindre arbetslöshet.

– vi vill ha kortare arbetstid, trygga anställningar och rättvisa löner !

Feministbrev 110 – Det fortsätter nu! | Gudrun Schyman
1471
post-template-default,single,single-post,postid-1471,single-format-standard,qode-quick-links-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,side_menu_slide_from_right,footer_responsive_adv,hide_top_bar_on_mobile_header,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-14.2,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.3,vc_responsive

Feministbrev 110 – Det fortsätter nu!

Feministiskt initiativ kom inte in i riksdagen. Visst fanns det en omedelbar besvikelse men vi gjorde i själva verket ett otroligt bra val. Det blev äntligen ett politiskt genombrott för feminismen. Väljarstödet ökade, vi får partistöd de kommande åren och vi får valsedlar i alla vallokaler nästa val. Medlemsantalet och aktivismen ökade under hela valrörelsen. Vi har medlemmar från Kiruna i norr till Ystad i söder. Vi har tagit plats i 13 kommuner med minst 25 mandat. Vårt ungdomsförbund, Unga Feminister, är nu landets tredje i storlek. Själva är vi i dagsläget medlemsmässigt fjärde största parti, med c:a 22 000 medlemmar, fördelade på 65 olika medlemsgrupper. Vi var partiet med de minsta ekonomiska resurserna och vi fick det största genomslaget. Vi har imponerat på många och vunnit i respekt hos ännu fler. Vi går framåt.  Ingen kan längre nonchalera oss som politisk kraft.

Det som förenar oss är en längtan efter att politiken ska beröra och behöva. Just mig. Med mina erfarenheter och mina kunskaper. Från arbetslivet, från skolan, från ett samhälle som ger allt fler allt mer olika förutsättningar. Att det jag känt på min hud också kan formuleras i politik. Att min kropps erfarenheter kan bli en tillgång. Att jag får komma som jag är och att mitt engagemang bär. Detta är rörelsen och detta är styrkan. Den som inte kan stoppas längre.

Samtidigt – närmare 800 000 lade sin röst på Sverigedemokraterna. Ett parti som har sina rötter i rasism, främlingsfientlighet och förakt för alla människors lika värde.
Valet visade tydligt att det finns en annan axel i svensk politik än höger-vänster, en axel där nation och tradition står mot öppenhet och mångfald, där stängda gränser och föreställd folkgemenskap hotar alla människors lika värde och lika rättigheter. Det är längs denna axel som SD:s och Fi:s väljare intar motsatta positioner. Valutgången belönade båda.

SD:s väljare vill sätta nation, tradition och patriarkat i högsätet och de ser att de gamla partierna längs höger-vänster skalan saknar vilja och förmåga att ge dem det. Det syns tydligast i det gehör för stängda gränser som SD fått enligt vallokalsundersökningarnas preliminära resultat, men även deras kulturpolitik är nostalgisk, med betoning på kulturarv och kulturhistoria, i stället för att förstå kulturen som en levande och bärande kraft i den mångfald som är Sverige.

Den andra polen i den nya politiska axeln är Feministiskt initiativ, som samlar en bred och växande feministisk, likaberättigad och antirasistisk rörelse. Vår framgångsrika mobilisering av nya sympatisörer under det senaste året måste ses i ljuset av just detta. Vårt uppdrag är svårare. När SD tecknar en förenklad världsbild, där det alltid är den andre som bär skulden, formulerar Fi en komplex och öppen politik som omfattar alla samhällets dimensioner, ända in i den privata sfären, in i familjen, kroppen, den egna sexualiteten.

Genom detta vägval ifrågasätter vi den förljugna bilden av Sverige som redan jämställt, öppet och fritt från diskriminering och rasism. Med andra ord ifrågasätter vi den värld som SD vill skapa och vi blir därför varandras motpoler.

Polariseringen gäller partiet SD, inte nödvändigtvis deras väljare. Lyckas vi inte övertyga de många som idag lagt sin röst på SD att det går att utveckla en politik för ett anständigt samhälle, också under de nya villkoren, kommer det svar som SD för fram att bli lockande för fler. Vi står inför en demokratisk utmaning som vi alla måste anta.

Feministiskt initiativ har nu under fyra år möjligheten att vara med och påverka och gestalta politiken i många människors direkta vardag– på det lokala planet, i kommunfullmäktige och i kommunala styrelser och nämnder. Följden blir att alla andra partier tvingas förhålla sig, också lokalt, till frågor som rör jämställdhet och frihet från diskriminering. Den långsiktiga konsekvensen blir att frågorna stärks. Och det är just det som är det viktiga, nu, i dagens politiska läge. Vi ska möta medborgarna i samtal om vardagen; om oron, om rädslan för förändringar, om glädjen i ett tryggt samhälle, om möjligheterna i en gemenskap med hopp i stället för hat. Vårt ansvar är att ta avstånd från all politik som inte respekterar varje människas lika värde men vi ska aldrig ta avstånd från människor. Jag tror inte på tigandets taktik och det borde ingen annan göra heller efter det här valet. Det handlar inte om att förkasta SD:s väljare. Det handlar om att förkasta SD:s politik och tydligt visa att det finns andra möjligheter. En öppen hand, ett öppet hjärta och öppna gränser.

Gudrun