Det är helt orimligt att det skiljer flera tusenlappar i månaden i lön efter en gymnasieexamen vid fordonstekniska linjen och en examen vid vårdlinjen. Löneskillnaderna  mellan vården och verkstan, mellan tjänstesektorns ICA och IT och mellan akademikernas socionomen och ekonomen är den största löneskillnaden vi har i Sverige.

– Under ett arbetsliv på 40 år blir det minus 1,2 miljoner kronor för en enskild kvinna, räknat på heltid. Tar vi den faktiska skillnaden, med deltid, blir det minus 3,6 miljoner. Massor med pengar! Det påverkar alla socialförsäkringar – a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och i slutändan pensionen!

– Vi har ett pensionssystem som producerar fattigpensionärer på löpande band, där en majoritet är kvinnor. Detta administreras av en regering som kallar sig feministisk. Rekord i hyckleri!

– Höj garantipensionen, skrota PPM- systemet, stärk den allmänna pensionen, använd pensionsfonderna till grön omställning och hållbar utveckling!

– riksdagspartierna har låst in sig i en pensionsarbetsgruppen och vägrar flytta ett kommatecken med mindre än att de är överens. Det är värre än i Vatikanen. Där kommer det i alla fall ut lite vit rök efter ett tag. Här kommer ingenting! Därför måste arbetsgruppen uppläsas och pensionerna diskuteras i vanlig demokratisk och öppen ordning!

– Sänk arbetstiden i stället för skatten! Vi lever inte för att arbeta, vi arbetar för att leva. Vi ska ha rätt till arbete och tid att leva. Fler kommer att orka mer, det blir färre sjukskrivningar och mindre arbetslöshet.

– vi vill ha kortare arbetstid, trygga anställningar och rättvisa löner !

Feministbrev 106 – Befria manligheten från våldsmonopolet! | Gudrun Schyman
753
post-template-default,single,single-post,postid-753,single-format-standard,qode-quick-links-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,side_menu_slide_from_right,footer_responsive_adv,hide_top_bar_on_mobile_header,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-14.2,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.3,vc_responsive

Feministbrev 106 – Befria manligheten från våldsmonopolet!

Vi har ett gigantiskt och grundläggande problem i alla våra samhällen – våldet. Våldet som reaktion och aktion. Våldet som oorganiserat och organiserat. Våldet som en stark beståndsdel i föreställningen om vad det är att vara man.

Maskuliniteten och den patriarkala dominansen förkroppsligad i våldshandlingar finns på alla nivåer i samhället. I de nära och intima relationerna (mäns våld mot kvinnor, våld i namn av heder, våld i samkönade relationer, m.m.), i våldet på gatan, män mot män, i polisens våldsmonopol och i det yttersta maktinstrumentet – det militära våldet.

Våldets funktion, oavsett samhällelig nivå, är att upprätthålla kontroll, dvs utöva makt. Hot om våld och utlöst våld drabbar kvinnor i en utsträckning som få vill erkänna. WHO talar om det globala kriget mot kvinnorna, som skördar fler dödsoffer än något krig eller någon epidemi någonsin gjort. FN:s organisation för utrotande av mäns våld mot kvinnor uppmanar sina medlemsländer att rusta ner militärt och i stället rusta upp samhällets säkerhet för människorna.  I Sverige förväntas kvinno- och tjejjourerna ta det största ansvaret, med knappa ekonomiska resurser, byggda på ansökningar varje år. Som om det skulle gå över?!?!

Också våldet mellan män, i namn av kokurrens och dominans, är sanktionerat i den traditionella mansrollen. Man ska hävda sig. Man ska inta vara mjäkig. Man ska ta strid. Man ska vara en ”stridis”. Värnplikten i Sverige var aldrig ”allmän”. Den bara hette så. Den var manlig. Tills alldeles på slutet då också kvinnor släpptes in. Som ett led i ambitionen att öka jämställdheten. Med väldigt begränsat synfält kan vi kanske tycka det är bra, en jämställd arbetsplats är bättre än en enkönad, men den avgörande frågan vi måste ställa är om det militära försvaret någonsin kan bidra en värld utan våld. Mitt svar är nej.

Det vi ser på den internationella arenan just nu är en uppvisning i hur det militära våldet kan användas för att utöva kontroll. Putin hotar om militärt våld för att få kontroll över inte bara Krim utan även Ukraina. Det handlar om stormaktsdrömmar kopplade till territorier och tillgång till hav. Det är klassiskt. Och Sverige har exporterat vapen som finns på plats. Det är också klassiskt. Enligt Svenska Freds har krigsmateriel för 3,4 miljoner kronor exporterats till den nu avsatte presidenten Viktor Janukovytjs regering under de senaste fyra åren.

Våldet syfte är makt och kontroll. Över en kvinnas liv, över en ung mans eller kvinnas sexualitet, kontroll över konkurrerande gängs revir, över en geografisk region, över åtråvärda råvaror eller geopolitiskt strategiska landområden. Våldtäkterna ökar också efter samhälleliga sammanbrott efter krig eller naturkatastrofer. När butikerna plundras plundras också kvinnors kroppar. Destabilitet föder krav på kontroll.

Allt detta hänger ihop. Våldets olika nivåer och samhälleliga strukturer vilar på samma grund – den patriarkala. Den som uttrycks i att män förväntas försvara kvinnor och barn och territorier, som  också benämns som feminina, t.ex. Moder Svea, med våld och med vapen i hand.

Trots att det inte fungerar så fortsätter detta vansinne. Mäktiga ekonomiska intressen, hela det militärindustriella komplexet, driver en allt mer avancerad militarisering av säkerhetspolitiken. Vinsterna betalas av medborgarna. De samhälleliga förlusterna är gigantiska och de mänskliga förlusterna är ofattbara.

I dessa tider av växande rysskräck och allmän mobiliseringsiver och krav på ökade försvarsanslag och full befästning av ön Gotland, är det hög tid att dra i nödbromsen. Vi måste våga se samband och sammanhang. Vi måste en gång för alla befria manligheten från våldsmonopolet och tillsammans bygga en säkerhetspolitik som har som mål människors säkerhet.

Som en del i detta blir det självklart med militär nedrustning, stopp för vapenexport och en omställning av försvarsindustrin till civil produktion. Varje internationell konflikt borde generera krav på militär nedrustning och varje misshandlad kvinna borde generera en säkerhetspolitisk diskussion.

Gudrun Schyman