Det är helt orimligt att det skiljer flera tusenlappar i månaden i lön efter en gymnasieexamen vid fordonstekniska linjen och en examen vid vårdlinjen. Löneskillnaderna  mellan vården och verkstan, mellan tjänstesektorns ICA och IT och mellan akademikernas socionomen och ekonomen är den största löneskillnaden vi har i Sverige.

– Under ett arbetsliv på 40 år blir det minus 1,2 miljoner kronor för en enskild kvinna, räknat på heltid. Tar vi den faktiska skillnaden, med deltid, blir det minus 3,6 miljoner. Massor med pengar! Det påverkar alla socialförsäkringar – a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och i slutändan pensionen!

– Vi har ett pensionssystem som producerar fattigpensionärer på löpande band, där en majoritet är kvinnor. Detta administreras av en regering som kallar sig feministisk. Rekord i hyckleri!

– Höj garantipensionen, skrota PPM- systemet, stärk den allmänna pensionen, använd pensionsfonderna till grön omställning och hållbar utveckling!

– riksdagspartierna har låst in sig i en pensionsarbetsgruppen och vägrar flytta ett kommatecken med mindre än att de är överens. Det är värre än i Vatikanen. Där kommer det i alla fall ut lite vit rök efter ett tag. Här kommer ingenting! Därför måste arbetsgruppen uppläsas och pensionerna diskuteras i vanlig demokratisk och öppen ordning!

– Sänk arbetstiden i stället för skatten! Vi lever inte för att arbeta, vi arbetar för att leva. Vi ska ha rätt till arbete och tid att leva. Fler kommer att orka mer, det blir färre sjukskrivningar och mindre arbetslöshet.

– vi vill ha kortare arbetstid, trygga anställningar och rättvisa löner !

Feministbrev 99 – Välfärdslinjen, för hela människan hela livet | Gudrun Schyman
131
post-template-default,single,single-post,postid-131,single-format-standard,qode-quick-links-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,side_menu_slide_from_right,footer_responsive_adv,hide_top_bar_on_mobile_header,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-14.2,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.3,vc_responsive

Feministbrev 99 – Välfärdslinjen, för hela människan hela livet

Regeringen Reinfeldt har proklamerat en politisk linje – arbetslinjen. Den rättfärdigar all politik som läggs fram. Det kan gälla såväl höjning av a-kasseavgiften, slopande av restaurantmomsen som sänkning av skatten på lönearbete. Målet är att fler ska jobba mer. Logiken finns i förståelsen av människan som en rationell nyttotänkande ekonomisk varelse, the economic man. (Är man nu inte man så ska man i alla fall försöka likna en. I detta avseende.) The economic man betyder att jag för varje hundralapp mer i börsen kommer att anstränga mig ännu mer. Underförstått ligger föreställningen om att det finns många som inte anstränger sig tillräckligt. Gjorde “dom” det så skulle arbetslösheten minska och samhällsekonomin växa. Att öka den individuella valfriheten är kärnan i resonemanget. Du ska själv, genom dina fria val, delta på en marknad där specialisering, effektivisering och rationalisering, skapar de varor och tjänster som just du behöver för att kunna manifestera dig som en självständig och framgångsrik person. Konkurrens och konsumism är plattformen för din planering.

Jag vill lansera en annan linje. Välfärdslinjen. Det betyder att vi behöver forma en social politik som gör det möjligt för oss människor att färdas väl genom livets alla skeenden. Det betyder att vi måste bredda begreppet. Se välfärden, inte reducerad till ett skyddsnät, utan som verktyg i skapandet av jämställdhet och demokrati. Välfärd som samhällets kitt. Det kitt som håller oss människor samman i gemenskap och samtidigt ger oss som individer ekonomisk och demokratisk självständighet i vardagen.

Genom livets olika skeden, trots våra olika förutsättningar, ska politikens roll vara att ge alla möjligheter att färdas väl. Alla. Oavsett kön, klass, etnicitet, sexualitet, sexuell identitet, funktionalitet eller ålder. Det kräver att samhället, dvs. vi tillsammans, tryggar allas rätt till hälsa, arbete, bostad, utbildning, kultur, social omsorg och trygghet. Det innebär en generell välfärdspolitik som inkluderar ett systematiskt motverkande av strukturell diskriminering på alla plan. Rättigheter ska gälla alla människor som vistas här. Det betyder t.ex. att papperslösa och asylsökande ska ha samma rättigheter som människor med uppehållstillstånd. Det betyder full rätt till assistans vid funktionsnedsättning. Det betyder stopp för den strukturella lönediskrimineringen av kvinnodominerade jobb. Det betyder erkännande av att kärleken inte har något kön.

Välfärdslinjen följer livets linje och ser alla faktorer som skapar våra liv. Helheten lyfts fram och ekonomin bli ett verktyg, inte ett mål i sig. Det handlar om att koppla varje människas rätt att vara ekonomiskt självständig och kunna ta ansvar för sitt liv, sin hälsa och sin miljö, till samhällets ekonomiska och demokratiska utveckling. Det handlar om att erkänna och bejaka Kultur som en bärare av gemenskap. I ett samhälle som eroderar socialt, ekonomiskt och själsligt letar sig de högerextrema krafterna fram med sin trygga famn och i denna får kulturen bara plats som ett folk, ett land, ett språk, en kyrka, ett kön (+ komplement). Vi måste berätta en annan historia där vi med kultur som verktyg möts som hela, skapande människor, i motkraft till fascismen. När fler får möjlighet att använda sin fulla potential ökar utrymmet att skapa ett inkluderande samhälle.

Vackra ord? Javisst, och de går att bryta ned i konkreta krav. Och det finns faktiskt omfattande forskning som visar att just investeringar i humankapital (kultur, hälsa, kunskap etc.) och socialt kapital (social tillit, väl fungerande institutioner) har en avgörande betydelse för ett lands välstånd. En offensiv socialpolitik bidrar till att stabilisera efterfrågan i samhällsekonomin och hålla sysselsättningen uppe. En offentlig sektor med bra löneläge ger en stabilitet i ekonomiskt svajiga lägen. Och det går naturligtvis lika bra att sänka arbetstiden som att sänka skatten! (min anm.)

Jag ser grunden för en förändring i det pågående paradigmskiftet, i det samtida sönderfall (kapitalet, klimatet, konkurrensen) som får hierarkier att falla.

Om vi inte vill backa in i nationalism och fascism måste vi fånga rörelsen framåt. Från konkurrens och dominans, till solidaritet och samarbete. Från ett exkluderande “vi” och “dom”, till ett inkluderande “vi alla olika och unika”. Normen – man, vit, medelklass, medelålders, hetero, utan (märkbara) funktionsnedsättningar – är en minoritet. Globalt är det uppenbart men det gäller också i västvärlden, i Europa och i Sverige. Varför ska vi leva i mental fångenskap när vi egentligen vill frihet? Är det verkligen så oerhört att hävda rätten att få vara människa? Är det inte dags nu att vi lyfter blicken och börjar se varandra i ögonen?

Gudrun