28 apr Feministbrev 96 – Nedslag i verkligheten
Nedslag 1. Jag fick ett brev. Inte bara jag. Alla partiledare har fått det för kännedom. Brevet är ställt till Filippa Reinfeldt, landstingsråd i Stockholm och ytterst ansvarig för sjukvården. Jag citerar:
”Bästa Filippa Reinfeldt (. . .) Jag antar att du liksom jag sett otaliga sjukhuskorridorer. Väggar som andas liv och död. Hit anländer de sjuka i strida strömmar. Nakna lämnar de sina kroppar och själar i våra händer. Jag önskar att vi med toner av kärlek, respekt och ömhet kunde vårda dessa. Men på alltför många ställen har desperationen slagit rot.
Låt oss nu tillsammans, du och jag, vandra genom min sjukhuskorridor. Till höger ser vi den växande kollektiva ilskan. Under lång tid har den byggts upp av molande besvikelse. Åratal av kamp som raderats i ett morgonmöte. Obegripliga omstruktureringar med besk smak av tvång. Knutna nävar som gömts i sjukhuskläderna. Brutna löftens bittra avsmak. Böjda ryggar. Tynande respekt i besparingarnas spår. Tårarnas lönesamtal.
Till vänster den samlade tröttheten. Resultatet av historiskt utnyttjande av lojala kvinnokroppar och själar. Värkande ryggar och axlar. Övertidens körsång. Uppoffrade julaftnar. Sommarsemestrarnas dragkamp. Böner om ledighet. Överbeläggningarnas klagosång.
Lite längre bort, den gemensamma ångesten. Löften till de sjuka, som tidsbristen omvandlade till svek. Familjens tysta anklagan över en storhelg på arbetet. Hot för felbehandling. Måltider som inte hinns med. Uppgifter som inte ryms i tiden. Tiden som inte ryms i uppgiften. Frustationen som går ut över en sliten kollega. Kvalitetsarbeten som skaver i fickan.
Vidare hittar vi sorgen. Den djupaste brunnen som smärtande bubblar om det som inte blev. Bilden som man hade, men nu bleknar bort. Entusiasmen som runnit och torkat ut. Livsprojektet som kraschlandar i ens egen famn.
Vid utgången möter vi en växande skara uppgivenhet. Mina systrar och bröder som inte längre räcker till. Tålamodet är slut. När allting blir tyst. När tiden tar slut. När meningslösheten har landat. När man inte längre våndas. När man släpper allt. Någras färdriktning är mot utgången. Andra har redan gått. (. . .)”
Brevskrivaren, Päivi Vilkkavaara, leg specialistsjuksköterska i anestesi och intensivvård, har en fråga till ansvarig politiker, efter att ha redogjort för arbetsvillkor och löneläge: – Kan du hjälpa mig att hitta en anledning att stanna kvar?
Nedslag 2. Maria Hemström Hemmingsson, huvudsekreterare i Delegationen för jämställdhet i arbetslivet, har räknat ut att kvinnor, i förhållande till män, förlorar 3,6 miljoner kronor i lön under sitt arbetsliv. Det är mycket pengar och det sätter sig i alla inkomstbaserade försäkringssystem; i A-kassan, i föräldraförsäkringen, i sjukförsäkringen och i slutändan i en låg pension. Det visar sig nu att hälften av alla nyblivna kvinnliga pensionärer kommer att få garantipension, det som tidigare kallades fattigpension. Statistiken från Pensionåldersutredningen visar att drygt 40 procent av alla ålderspensionärer fick garantipension år 2011. Det motsvarar c:a 800 000 personer. 85 procent av utbetalningarna gick till kvinnor.
Kvinnor som dragit ett tungt lass för att ta hand om hem och barn (numera ingår också gamla), som har haft ofrivillig deltid i yrken med usla arbetsvillkor och dåliga löner.
Garantipensionen är ett grundskydd för personer som har haft låga eller inga inkomster under yrkeslivet. Full garantipension är idag 7 046 kronor för sammanboende och 7 899 kronor i månaden för ensamstående. 30 procent dras i skatt. Kvar blir en nettopension på mellan 5000 och 8000 kronor. Det är pensioner som är svårt att leva på – om du inte eldar med ved och äter gröt, säger
Maria Hemström Hemmingsson (Expressen 22 april 2013). Hon menar också att det knappast blir bättre eftersom kvinnors livsinkomster fortsätter att vara lägre än mäns. Prognosen är att kvinnors födda på 70-talet kommer att ha 80 procent av männens pensioner. Hon konstaterar att trots att Sverige anses vara ett av världens mest jämställda länder jobbar tre av tio kvinnor deltid, kvinnor tar ut majoriteten av all föräldraledighet och gör majoriteten av allt obetalt arbete hemma.
Nedslag 3. Det är skarpt läge. Päivi Vilkkavaara skriver i sitt brev till Filippa Reinfeldt att det mullrar i leden. Kommunal sitter idag (söndagen den 28 april) och analyserar slutbudet i förhandlingarna om att få löneökningar i kronor i stället för i procent, som ett led i att minska gapet mellan mäns löner och kvinnors löner. Kommer man inte fram till en lösning blir det strejk. Det är skarpt läge. Mullrandet måste fortplanta sig och bli så starkt att det bryter den desperation som hotar att ta sig uttryck i politiskt stöd till förenklade budskap. Mullrandet måste övergå i de toner av kärlek och respekt som vi vill att livet ska handla om. Vår vilja att möta människor som människor måste respekteras. Allt annat är ett förminskande, både av medborgarskapet och av oss själva, som individer. Det är skarpt läge! Jag börjar med hembesök. Tupperware – med politik i stället för plast. Samlar du minst 25 personer så kommer jag!
Gudrun