Det är helt orimligt att det skiljer flera tusenlappar i månaden i lön efter en gymnasieexamen vid fordonstekniska linjen och en examen vid vårdlinjen. Löneskillnaderna  mellan vården och verkstan, mellan tjänstesektorns ICA och IT och mellan akademikernas socionomen och ekonomen är den största löneskillnaden vi har i Sverige.

– Under ett arbetsliv på 40 år blir det minus 1,2 miljoner kronor för en enskild kvinna, räknat på heltid. Tar vi den faktiska skillnaden, med deltid, blir det minus 3,6 miljoner. Massor med pengar! Det påverkar alla socialförsäkringar – a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och i slutändan pensionen!

– Vi har ett pensionssystem som producerar fattigpensionärer på löpande band, där en majoritet är kvinnor. Detta administreras av en regering som kallar sig feministisk. Rekord i hyckleri!

– Höj garantipensionen, skrota PPM- systemet, stärk den allmänna pensionen, använd pensionsfonderna till grön omställning och hållbar utveckling!

– riksdagspartierna har låst in sig i en pensionsarbetsgruppen och vägrar flytta ett kommatecken med mindre än att de är överens. Det är värre än i Vatikanen. Där kommer det i alla fall ut lite vit rök efter ett tag. Här kommer ingenting! Därför måste arbetsgruppen uppläsas och pensionerna diskuteras i vanlig demokratisk och öppen ordning!

– Sänk arbetstiden i stället för skatten! Vi lever inte för att arbeta, vi arbetar för att leva. Vi ska ha rätt till arbete och tid att leva. Fler kommer att orka mer, det blir färre sjukskrivningar och mindre arbetslöshet.

– vi vill ha kortare arbetstid, trygga anställningar och rättvisa löner !

Feministbrev 95 – Feminismen är inte en kvinnofråga | Gudrun Schyman
140
post-template-default,single,single-post,postid-140,single-format-standard,qode-quick-links-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,side_menu_slide_from_right,footer_responsive_adv,hide_top_bar_on_mobile_header,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-14.2,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.3,vc_responsive

Feministbrev 95 – Feminismen är inte en kvinnofråga

Påsken är lidandets och passionens tid. Enligt Kyrkoåret. Inom kristendomen syftar passion på Jesu lidande under långfredagen. I mer vardagligt bruk betyder passion att man har en stark förkärlek till någonting, till exempel att man har passion för ett ändamål, en sak, en person, en förändring eller en åsikt. Jag ska inte fördjupa mig i skillnaden. Jag lämnade statskyrkan när jag var lite över tjugo. Det var en politiskt ställningstagande som jag inte har haft anledning att ångra eller ändra. Men jag samarbetar gärna med människor inom kyrkan. Personer som upprörs över samma orättvisor som jag. Många är aktiva feminister. En präst jag träffade för ett tag sedan upprördes särskilt över att traditionen att fadern skulle överlämna bruden till mannen vid bröllop, höll på att komma tillbaka i Sverige. Han berättade att han brukade ta upp frågan med de giftassugna innan själva bröllopet. En del par ändrade sig när det stod klart hur tanken bakom ritualen såg ut – nämligen att det var kvinnan som ägodel som skulle gå från en man, fadern, till en annan man, maken. Vid ett förberedande samtal med ett par där kvinnan nu skulle gifta sig för andra gången och ville ha sin far som överlämnare berättade prästen att han radikalt föreslagit att det borde vara den förra mannen som skulle lämna över till den nya mannen, om paret på allvar ville upprätthålla den patriarkala traditionen.

Jag ser det här som en bra bild på att det alltid går att göra något. Det går att förändra och det går att påverka på alla plan, på alla nivåer, i alla relationer, hela tiden. Och jag ser det som en illustration till att feminister finns överallt och är av alla kön.

Mäns motstånd mot patriarkatet behöver inte bara vara en reaktion på den orättvisa behandlingen som hans systrar, döttrar, mödrar, vänner och älskare utsätts för. Det kan lika gärna handla om ett avståndstagande till det i grunden odemokratiska i att ha en könsmaktordning. Eller motståndet kan springa ur den personliga orättvisan i att själv anses vara mindre viktig för sina barn än deras mamma; att arbetsmarknaden antar att en man ska vara mindre engagerad i sin familj och att rättsystemet tror detsamma vid en vårdnadstvist. Mäns motvilja mot patriarkatet kan springa ur att inte känna sig hemma i den våldsamma, testeronfyllda mansroll som han förväntas inordna sig i eller att hans sexuella läggning gör att han anses vara mindre man än andra män eller att hans intressen anses vara kvinnliga och därmed sämre i samhällets ögon. Mäns motstånd kan springa ur sorgen över att själv aldrig få vara ett sexuellt objekt och beundras för sin skönhet, utan tvingas in i rollen som hungrigt subjekt; att alltid antas vilja ha sex och vara ute efter kvinnor; att förutsättas vara snar till våld när man egentligen hellre vill lyssna och prata.

För mig är det är viktigt att fler förstår feminismens fulla innebörd; att feminism inte handlar om att kvinnorna ska ta makten över männen och att inte bara kvinnor är feminister. Alla kvinnor är inte feminister och alla feminister är inte kvinnor. Feminismen är inte en kvinnofråga. Att vara feminist är ett politiskt ställningstagande utifrån en erövrad kunskap om makt och diskriminering. På samma sätt som vi kan vara antirasister, oavsett hudfärg och etnisk bakgrund, kan vi vara feminister oavsett kön. Har jag kunskaper om hur den struktur ser ut som utifrån kön bygger olika förväntningar och ser på människor som olika mycket värda, ser jag konsekvenserna och vill jag inte vara en del av detta, utan vill förändring, så är jag feminist. Oavsett kön. Och då ser jag också att det är samma mekanismer, idén om dominans, idén att hålla isär och över- och underordna, som ligger till grund för all annan diskriminering också. Då ser jag att diskriminering utifrån etnicitet, sexualitet, könsidentitet, funktionalitet och ålder vilar på samma grund. Då ser jag att kvinnor finns i alla grupper och då förstår jag att arbetet för kvinnors mänskliga rättigheter innebär ett arbete mot alla former av diskriminering. Då ser jag att en diskriminering kommer inte ensam. Då ser jag att rasism, sexism och antifeminism hänger ihop.

Den patriarkala ordningen är i grunden odemokratiskt och det berör alla människor, män som kvinnor. Systemet ger män ekonomiska och maktmässiga fördelar över kvinnor som grupp, men det innebär inte att det är ett odelat positivt system för män. Patriarkatet tvingar in både män och kvinnor i snäva könsroller, berövar kvinnor möjligheten att utnyttja sin fulla potential men berövar också männen sin mänsklighet; rätten till känslighet, eftertanke, mjukhet, omsorg, familj. De värden som traditionellt tillskrivs kvinnorna.

Det är kanske verkar överdrivet att säga att det patriarkala systemets idé om dominans skapar lidande men ser vi på de samlade konsekvenserna, privat, lokalt, regionalt och globalt, så är det faktiskt en sanning.

Slutsats – det är dags att låta lidandet övergå i ett passionerat arbete för friheten att få vara människa! Feminismen handlar i grunden om just detta – rätten att få vara hel människa och möjligheten att i kärlek få möta andra människor utan förklädnader, utan patriarkal pansar eller påtvingad push-up.

Glad Påsk!
önskar
Gudrun

Tags: