22 apr Feministbrev 86 – Efterlysning! Vi behöver en socialpolitisk debatt!
Landet faller isär, politiken pressas tillbaka, regeringen monterar ner skyddsnäten, oppositionen har fallit i delar, floskler fyller tomrummen i debatt efter debatt och allt otryggare anställningsformer resulterar i tystnad på arbetsplatserna. Dystert? Snarare en utmaning!
Vilka ser mest och bäst konsekvenserna av den ideologiskt drivna avpolitiseringen av samhällsfunktioner? Vilken yrkesgrupp ser hur det fungerar när det inte fungerar som de ideologiska ingenjörerna hade tänkt sig? Eller kanske snarare – när det fungerar som de hade tänkt! Vilken yrkesgrupp sitter med problemen i knäet när samhälleliga systemfel definieras som individuella tillkortakommanden och hundratusentals människor stämplas som levande förvar i ett mer eller mindre självvalt ”utanförskap”?
”Utanförskap”. Känn på ordet! Smaka på det! Detta förhatliga ord som mediesmarta moderater fått hela landets ledande politiker och mediemaktinnehavare att använda. Vaddå ”utanförskap” !?!?! Vem definierar vad det är, vem som hör hit eller dit, vad de ska betyda osv. Det är förvånansvärt hur okritiskt alla tar till sig ett nyspråk som så tydligt skjuter över skuld och skam på den enskilda människan. Vem fasen vill leva i utanförskap? Ingen förstås. Alltså är man beredd att göra vad som helst för att slippa. Jobba till underpris, tumma på tryggheten, acceptera förnedrande attityder från myndigheter, osv. osv.
Som gammal socialarbetare blir jag upprörd ända in i själen och efterlyser offentlig debatt! Socialarbetare har uppdraget att vara röst åt dem som inte kan höras. Socialarbetare har uppdraget att rapportera från fronten och ge beslutsfattare underlag för lika och långsiktigt hållbara beslut, med respekt för varje människas värde som grund. Socialarbetare har valt ett yrke där man inte blir rik men där man ansvarsfullt kan få använda sin fulla mänskliga kapacitet i en kreativ samverkan för utveckling av både individer och samhälle. Socialarbetare är centrala aktörer för förändring!
När om inte nu är det läge för att lyfta socialpolitikens betydelse för ekonomisk utveckling – utan att för den skulle tappa bort socialpolitikens yttersta mål: enskilda människors värdighet och välfärd. Att ta ansvar – inte minst politiskt – måste vara mer än att agera kamrer. Budget i balans är inte ett tillräckligt mål. Inte för socialpolitiken och inte för någon annan politik heller.
Under flera decennier har nu debattörer ( världen över) hävdat att socialpolitiken måste vara extremt restriktiv och kostnadseffektiv (vilket betyder repressiv!) eftersom det bara finns en begränsad budget att fördela. Men en sådan snäv analys har också ifrågasatts och utmanats, i t.ex. boken ”Välfärdsanden”. Forskning om socialpolitik har visat att utgångspunkten i budgetresonemanget är fel i grunden eftersom budgetens storlek inte är given. Budgetens storlek beror i hög grad på hur socialpolitiken lyckas. En förebyggande och framgångsrik socialpolitik kan skapa både större skatteintäkter och större skattebetalningsvilja. Det handlar om ekonomi men det handlar också om politik.
Satsningar på fattigdomsbekämpning, hälsovård och utbildning skapar större produktivitet i samhällsekonomin. Forskning visar att just investeringar i humankapital (hälsa, kunskap etc) och socialt kapital (social tillit, väl fungerande institutioner) har en avgörande betydelse för ett lands välstånd. En offensiv socialpolitik bidrar också till att säkra efterfrågan i samhällsekonomin samtidigt som sysselsättningen hålls uppe.
För att socialpolitiska reformer ska få ett brett politiskt stöd ska de vara generella, inkomstrelaterade och omfatta alla invånare. När socialpolitiken alltmer inriktas på ”särskilt behövande”, ”definierade grupper” och ”de i utanförskap” öppnar det för nedvärderande termer som ”tärande” och ”bidragsberoende”. Det minskar skattebetalningsviljan och det ökar avståndet mellan människor.
Låt oss alltså ta ton i en omfattande, högljudd, systemkritisk, kreativ och uppkäftig socialpolitisk debatt! Den har börjat här och där men jag vill ha mer! Jag vill höra socialchefer som unisont höjer rösten mot visionslösa beslutsfattare. Jag vill se en stolt socialarbetarkår som ställer sig på barrikaderna, tillsammans med medborgarna. Jag vill lyssna på erfarna socialpolitiska forskare som ställer sina rön i upprorets tjänst! Att socialarbetaryrket numera är klart kvinnligt dominerat, på alla nivåer, kan knappast vara ett hinder. Eller?
Gudrun Schyman