26 feb Feministbrev 84 – Ljus i tunneln

Jag ser ljuset i februarimörkrets tunnel. Det är inte någon religiös upplevelse utan det är på riktigt. Vårens ljus tränger undan mörkret och minsann ser jag också en ljusning i det patriarkala mörkret. Det vänder. Efter höstens hot och eländesbeskrivningar om feminismen som färdig för historiens sophög vill jag lyfta fram följande:

1.15:51- rörelsen. En bred uppslutning fackförbund, kvinnoorganisationer och partipolitiska förbund har gått samman inför 8 mars för att uppmärksamma löneskillnaderna mellan kvinnor och män och för att arbeta tillsammans för förändring. Det blir seminarier och manifestationer runt om i hela landet. Kolla på Lön hela dagen,www.facebook.com/Lönheladagen. Om lönegapet ska minska måste vi ändra strukturer i samhället, står det i texten. Javisst är det så! Och det är inget enskilt fackförbund som kan klara det. Det krävs samarbete över förbundsgränser och det krävs politiska initiativ. Det krävs en feministiskt medveten förändringspolitik. För mer än fem år sedan lyfte Feministiskt initiativ för första gången kravet på sektorsövergripande politiska initiativ. Vi lanserade en rapport ( www.feministisktinitiativ.se) och vi ställde krav på bl.a. en Jämställdhetsfond och ändrade direktiv till Medlingsinstitutet. Sedan har vi fortsatt. År efter år. Nu lyfts samma krav av en bred facklig- och kvinnopolitisk rörelsen. Det är historiskt och det är framgång!!!

2.Förlöjligandet av genusvetenskap och genuspedagogik får mothugg. I Expressen den 26 februari 2012 skriver Jenny Strömstedt välgörande kritiskt om förlöjligandet av genuspedagogiken. Hon skriver att det finns inga spöken. Genuspedagogik är ingen inriktning som går att välja bort. Det är en demokratisk kunskap som befriar varje unge från förväntningar som har med biologiskt kön att göra. Vänder man på KD:s argumentation vore det som att säga att det går lika bra att välja förskolor som effektivt hämmar pojkars möjlighet att utrycka sig och flickors rätt att ta för sig fysiskt. För vi bemöts olika. Hon berättar att i samma ögonblick som prins Daniel förkunnade att det var en hon som fötts gnyddes ett gullighetsgnäll i presskåren och i hennes TV-studio lät en av gästerna undslippa att ”det var väl roligt med en flicka som kan ha diadem”. Dessutom, tillägger hon, kostar könsroller. I skilsmässor, pengar och ond bråd död. Det är inget löst antagande att ett jämställt samhälle ger lyckligare relationer, bättre föräldrar, färre trasiga barn och mindre våldsamma vuxna. Jämställdhet är inget annat än frihet. Men utan människor som obekvämt ifrågasätter våra invanda mönster sker inga förändringar. Det kan vara någon ur genusfolket, eller en helt vanlig hen. Och, tillägger hon för säkerhets skull, ingen kommer någonsin att förbjudas att leka med bilar.

Det här är två saker som visar att vi går mot ljusare tider. Och jag tror det blir ännu bättre. Inte för att vi har fått två nya partiledare, två medelålders vita män som med stadig stämma förkunnar att de är feminister, utan för att det har blivit tydligt för allt fler att vi faktiskt inte är överens. En del vill se jämställdheten förverkligad och jobbar för det, andra vill inte. Det finns en konflikt här, en djupt liggande samhällspolitisk konflikt, och det är bra att den kommer i dagen. I förra Feministbrevet efterlyste jag fler på barrikaderna. Jag märker att vi är många som möter våren!

Gudrun