Det är helt orimligt att det skiljer flera tusenlappar i månaden i lön efter en gymnasieexamen vid fordonstekniska linjen och en examen vid vårdlinjen. Löneskillnaderna  mellan vården och verkstan, mellan tjänstesektorns ICA och IT och mellan akademikernas socionomen och ekonomen är den största löneskillnaden vi har i Sverige.

– Under ett arbetsliv på 40 år blir det minus 1,2 miljoner kronor för en enskild kvinna, räknat på heltid. Tar vi den faktiska skillnaden, med deltid, blir det minus 3,6 miljoner. Massor med pengar! Det påverkar alla socialförsäkringar – a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och i slutändan pensionen!

– Vi har ett pensionssystem som producerar fattigpensionärer på löpande band, där en majoritet är kvinnor. Detta administreras av en regering som kallar sig feministisk. Rekord i hyckleri!

– Höj garantipensionen, skrota PPM- systemet, stärk den allmänna pensionen, använd pensionsfonderna till grön omställning och hållbar utveckling!

– riksdagspartierna har låst in sig i en pensionsarbetsgruppen och vägrar flytta ett kommatecken med mindre än att de är överens. Det är värre än i Vatikanen. Där kommer det i alla fall ut lite vit rök efter ett tag. Här kommer ingenting! Därför måste arbetsgruppen uppläsas och pensionerna diskuteras i vanlig demokratisk och öppen ordning!

– Sänk arbetstiden i stället för skatten! Vi lever inte för att arbeta, vi arbetar för att leva. Vi ska ha rätt till arbete och tid att leva. Fler kommer att orka mer, det blir färre sjukskrivningar och mindre arbetslöshet.

– vi vill ha kortare arbetstid, trygga anställningar och rättvisa löner !

Feministbrev 83 – Var är feminismens försvarare? | Gudrun Schyman
199
post-template-default,single,single-post,postid-199,single-format-standard,qode-quick-links-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,side_menu_slide_from_right,footer_responsive_adv,hide_top_bar_on_mobile_header,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-14.2,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.3,vc_responsive

Feministbrev 83 – Var är feminismens försvarare?

Vi borde prata om feminismen, skrev Roland Poirier Martinsson, filosof, författare och debattör, i en kolumn i Svenska Dagbladet i september förra året (SvD 2011-09-12). Och så gjorde han det. Han sa att ingen längre trodde på könsmaktsordningen och påståenden om att kvinnor i västerländska demokratier har ett sämre liv (än männen) och att hur det än ser ut med likheter och olikheter mellan könen så är det ingen politisk fråga. Ingen tror längre på det där, menade han, och som intäkt för sina påståenden konstaterade han att inga framstående politiker längre pratar om saken, inga ledarsidor kräver skarpa förslag och inga partier driver frågorna. Eftersom det är tyst är det dags att “sortera in feminismen med frenologin och freudianismen, i kapitlet över historiska trender vars lockelse efterhand blir allt svårare att begripa.”, skrev han. Han avslutade med förhoppningar om att något parti skulle vara modigt nog att kräva “en vitbok över feminismens kostnader, för att därefter rulla tillbaka den bombmatta av beslut (om jämställdhetsplaner, genuskurser, m.m.) som fortfarande gäller?”

Det här är den verserade formen av antifeminism. Under året som gått har vi fått se en hel del mer grovkalibrig kritik, väl redovisad i tidigare nummer av Feministiskt perspektiv. Där hotar man inte med att feminismen ska hamna på historiens sophög. Där hotar man feminister till livet.

Den mest perverterade formen av antifeministiska föreställningarna finner vi i den politiska världsbild som bygger på en sammansmältning av kulturkonservativa, antimuslimska och antiintellektuella idétraditioner. (Mattis Gardell, Fem.Pers. 2012-10-13). Där är männens roll att värna kvinnor och barn och att hedra kvinnorna som bärare av deras avkomma. Kvinnan på den patriarkala piedestalen alltså, berövad sina mänskliga rättigheter. Den här ideologiska mixen är t.ex. SD:s plattform när de under falsk feministisk flagg försöker kidnappa frågan om våld och hot i hederns namn.

Men tillbaka till den mer verserade kritiken. När en skribent på Svenska Dagbladet skriver att feminism, könsmakt och genusvetenskap är teoretiskt trams där bäst-före-datum gått ut för länge sedan, då är det märkligt tyst i den offentliga debatten. Han har rätt i det, Martinsson. Det är tyst från ledarsidor och politiska företrädare. Detta trots att en majoritet av de politiska partierna skrivit in feminismen i sina partiprogram. Faktiskt! Jag minns det väl. Jag var med då. Som partiledare i Vänsterpartiet. Det var inte lätt men det gick. Vänsterpartiet var först. När det blev valframgångar för (V) plockade de andra partierna upp frågan och mumlade i olika hög grad att det var något de hade “glömt” vid programskrivandet, för det var så självklart. Skälet var naturligtvis att det handlade om makt. Vänstern växte. När sedermera F! bildades startade genast det socialdemokratiska partiet ett eget nätverk med namnet Feministas. Det blev en hemsida och inget mer. Det handlade om makt. Det gällde att fånga upp de kvinnor som annars kanske skulle lockas av att vara feminister också genom att ta partipolitisk ställning.

Jag vet mycket väl att det finns enskilda ambitiösa feminister i många partier. Medlemmar som stridit hårt för att få in feminismen i sina partiprogram. Men sedan då? Var är ni nu? Om ni menade allvar med att skriva in feminismen så måste ni väl reagera på den demonisering av begreppet som nu pågår? Ni måste väl kräva av era partiledare och partiledningar att frågorna tas upp? Vi ser ju hur kvinnor som grupp behandlas allt mer illa i den samhällsutveckling som nu pågår. Det gäller löner, anställningsformer och arbetstider. Vi håller på att få en växande arbetsmarknad för “daglönare”, typ vi ringer och ni springer, där en övervägande majoritet är kvinnor. Äldreomsorgen är värst, med kvinnor i alla led. Som brukare, anställda och anhöriga. Vi har hela diskussionen om det jämställda föräldraskapet. Vi har det accelererande patriarkala våldet i alla dess former.

Jag vet att det finns många övertygade feminister inom akademierna och på universiteten men var är ni nu? Ni måste ju upp på barrikaderna när kritiken haglar. Ni måste inte nödvändigtvis hylla SCUM-manifestet men ni måste försvara de vetenskapliga landvinningar som har gjorts. Ni måste förklara vad genusvetenskap är för något och hur forskning och fakta är oumbärliga ingredienser i ett samhällspolitiskt arbete som ska utveckla demokratin. Ni måste ta strid för kunskapen och höja den intellektuella nivån på den debatt som snart har infantiliserats så till den milda grad att feminismen reducerats till en privat åsikt i stället för en ideologiskt självständig analys av samhällets maktförhållanden. Ni måste fördriva föraktet för feminismen som ett kunskapsområde. Ni har en uppgift här, en utmaning som ni måste ta! Den tredje uppgiften heter det väl, när universitet och högskolor ska kommunicera sin forskning till allmänheten. Ni har en plattform att stå på.

Jag bryr mig faktiskt inte om vilka olika institutionella eller politiska plattformar ni har men jag vill att ni som feminister höjer rösten. Ju fler vi är som pratar om feminismen desto bättre blir debatten. Vi behöver återta problemformuleringsinitiativet, som det så vackert heter. Politisera frågor som andra menar är privata. Tala om makt och struktur när andra hävdar att det “fria valet”. Tala i termer av demokrati när andra envisas med att prata om “kvinnofrågor”. Vi ska alltså ta Roland Poirier Martinssons uppmaning på allvar. Vi ska bryta tystnaden. Vi ska tala om feminismen.

Gudrun

p.s.
Ett ställe där man talar om feminismen är i nättidningen Feministiskt Perspektiv. Den kan man prenumerera på och där finns också ovanstående text publicerad
http://feministisktperspektiv.se/2012/01/23/var-ar-feminismens-forsvarare/

Tags: