Det är helt orimligt att det skiljer flera tusenlappar i månaden i lön efter en gymnasieexamen vid fordonstekniska linjen och en examen vid vårdlinjen. Löneskillnaderna  mellan vården och verkstan, mellan tjänstesektorns ICA och IT och mellan akademikernas socionomen och ekonomen är den största löneskillnaden vi har i Sverige.

– Under ett arbetsliv på 40 år blir det minus 1,2 miljoner kronor för en enskild kvinna, räknat på heltid. Tar vi den faktiska skillnaden, med deltid, blir det minus 3,6 miljoner. Massor med pengar! Det påverkar alla socialförsäkringar – a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och i slutändan pensionen!

– Vi har ett pensionssystem som producerar fattigpensionärer på löpande band, där en majoritet är kvinnor. Detta administreras av en regering som kallar sig feministisk. Rekord i hyckleri!

– Höj garantipensionen, skrota PPM- systemet, stärk den allmänna pensionen, använd pensionsfonderna till grön omställning och hållbar utveckling!

– riksdagspartierna har låst in sig i en pensionsarbetsgruppen och vägrar flytta ett kommatecken med mindre än att de är överens. Det är värre än i Vatikanen. Där kommer det i alla fall ut lite vit rök efter ett tag. Här kommer ingenting! Därför måste arbetsgruppen uppläsas och pensionerna diskuteras i vanlig demokratisk och öppen ordning!

– Sänk arbetstiden i stället för skatten! Vi lever inte för att arbeta, vi arbetar för att leva. Vi ska ha rätt till arbete och tid att leva. Fler kommer att orka mer, det blir färre sjukskrivningar och mindre arbetslöshet.

– vi vill ha kortare arbetstid, trygga anställningar och rättvisa löner !

Feministbrev 76 – Oppositionen behöver opposition! | Gudrun Schyman
263
post-template-default,single,single-post,postid-263,single-format-standard,qode-quick-links-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,side_menu_slide_from_right,footer_responsive_adv,hide_top_bar_on_mobile_header,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-14.2,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.3,vc_responsive

Feministbrev 76 – Oppositionen behöver opposition!

Visst är det väl märkligt tyst i den politiska debatten. Eller är det kanske jag som börjar höra dåligt? Det har kommit en ny partiledare för (S), modig nog att ha mustasch, och vi väntar på nya språkrör från MP.

En av de två, han som anses självklar redan innan Miljöpartiets medlemmar sagt sitt, är Gustav Fridolin. Han säger, i en intervju i Dagens Industri, att han är beredd att slopa kravet på kortare arbetstid. Det är “inte ett relevant krav”. Han menar att det gäller att vara realist och ekonomiskt ansvarstagande.

Ekonomiskt ansvarstagande präglar också regeringens vårbudget, om man får tro finansministern. Han tycker därför att kvinnor ska arbeta mer och att lägstalönerna ska sänkas. Enligt många nationalekonomer speglar lönen hur produktiv en människa är och lägsta lönen idag, 16 070 kr/månad (Kommunal), visar alltså på låg produktivitet. Va!?!

Samtidigt skummar jag rubrikerna i tidningen Kommunalarbetaren under den senaste månaden;

Fler barn – färre jobb (gäller förskola, grundskola, gymnasium)
Personaltätheten i förskolan ännu sämre
60 öre i höjd lön
Tjugo år av försämringar
De äldre blev allt fler – men inte omsorgsjobben
Borg vill att kommunerna håller igen

Sanningen är den att lägstalönen, 16 070 kr före skatt, för många inte är möjlig att ensam försörja sig på. Sanningen är den att det inte går att mäta “produktiviteten” på arbeten inom vård, omsorg, utbildning och kultur på samma sätt som inom produktionsenheter inom industrin. Lönen sätts efter andra kriterier. Precis som när det gäller vd:ares löner och bonussystem. Det kriteriet som slår igenom starkast är KÖN!

Men när allt ska konkurrensutsättas måste varje arbete brytas ner i mätbar “produktion”. Annars kan man inte få fram vad som skulle kunna vara lika villkor, dvs. grunden för konkurrensen. Det är vad som pågår idag inom äldreomsorgen. Med Lagen om valfrihet, LOV, som instrument ska varje minut redovisas som en kostnad. Kringtid försvinner. Samvaro och samtal slimmas bort. I termer av “valfrihet” utarmas vården.

Vad jag menar är att när det “ekonomiska ansvarstagandet” tar sig uttryck i en blind tro på nationalekonomers räknemodeller och när ekonomin underställs politiken, dvs. när det högsta målet för all verksamhet blir att få budgeten i balans, gärna kryddat med ett överskottsmål på en till två procent, ja då utarmas det ideologiska innehållet i begreppet välfärd. Då handlar det inte längre om att vi vill ta ett gemensamt ansvar för att alla människor ska kunna färdas väl genom livets alla skeden – med en jämställd föräldraförsäkring, kvalitetsmässigt förstklassig förskola, grundskola, fritids, gymnasier, högre utbildning, jobb med lön att leva på och med en arbetstid som ger tid att också leva, bra bostäder med rimliga hyror, ett rikt kulturutbud, livsmedelsproduktion och transport- och energisystem anpassade till hållbar utveckling, en äldreomsorg med hög kvalitet i den accelererande omfattning jag själv bestämmer, ett samhälle som öppnar dörren när hela världen knackar på, ett samhälle med genomförd jämställdhet och med ett ständigt pågående arbete mot alla former av diskriminering.

Det jag beskriver är inget glorifierat himmelrike. Det är vad de flesta säger sig vilja ha och det är de politiska mål som många tycker att vi ska sträva efter. Det är också ett sammanhållet samhälleligt innehåll som många är beredda att betala skatt för.

När ekonomin tillåts bli politikens innehåll och mål försvinner de omätbara värdena från den politiska dagordningen. T.ex. jämställdhet , solidaritet och långsiktig hållbarhet. Idag ökar klyftorna – mellan kvinnor och män, mellan fattig och rik och mellan syd och nord. Barnfattigdomen växer. Allt detta är effekter som framställs som oundviklig med hänvisning till ekonomin. Det “ekonomiska ansvarstagandet” kräver sina offer. Och skapar nya.

Ekonomiskt tillbakapressade människor behöver sina syndabockar. Partierna i Sverige och i Europa har inte kunnat ge några riktigt bra svar på hur de ska klara av att hantera den osäkerhet och rädsla som marknadssamhället skapat. Uppenbarligen behövs det opposition, också mot oppositionen.

Jag avslutar med ett uppiggande citat av journalisten och feministen Gloria Steinem, lämpligt så här inför 1 maj: “Sanningen kan göra dig fri. Men först kommer den att göra dig förbannad.”