Det är helt orimligt att det skiljer flera tusenlappar i månaden i lön efter en gymnasieexamen vid fordonstekniska linjen och en examen vid vårdlinjen. Löneskillnaderna  mellan vården och verkstan, mellan tjänstesektorns ICA och IT och mellan akademikernas socionomen och ekonomen är den största löneskillnaden vi har i Sverige.

– Under ett arbetsliv på 40 år blir det minus 1,2 miljoner kronor för en enskild kvinna, räknat på heltid. Tar vi den faktiska skillnaden, med deltid, blir det minus 3,6 miljoner. Massor med pengar! Det påverkar alla socialförsäkringar – a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och i slutändan pensionen!

– Vi har ett pensionssystem som producerar fattigpensionärer på löpande band, där en majoritet är kvinnor. Detta administreras av en regering som kallar sig feministisk. Rekord i hyckleri!

– Höj garantipensionen, skrota PPM- systemet, stärk den allmänna pensionen, använd pensionsfonderna till grön omställning och hållbar utveckling!

– riksdagspartierna har låst in sig i en pensionsarbetsgruppen och vägrar flytta ett kommatecken med mindre än att de är överens. Det är värre än i Vatikanen. Där kommer det i alla fall ut lite vit rök efter ett tag. Här kommer ingenting! Därför måste arbetsgruppen uppläsas och pensionerna diskuteras i vanlig demokratisk och öppen ordning!

– Sänk arbetstiden i stället för skatten! Vi lever inte för att arbeta, vi arbetar för att leva. Vi ska ha rätt till arbete och tid att leva. Fler kommer att orka mer, det blir färre sjukskrivningar och mindre arbetslöshet.

– vi vill ha kortare arbetstid, trygga anställningar och rättvisa löner !

Feministbrev 73 – Ryktet om min politiska död är starkt överdrivet. | Gudrun Schyman
269
post-template-default,single,single-post,postid-269,single-format-standard,qode-quick-links-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,side_menu_slide_from_right,footer_responsive_adv,hide_top_bar_on_mobile_header,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-14.2,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.3,vc_responsive

Feministbrev 73 – Ryktet om min politiska död är starkt överdrivet.

Jag försvinner inte från den politiska arenan, även om några kanske hade hoppats på det. Det som har hänt, och som på sina håll fått dramatiska övertoner, är att jag meddelat valberedningen i Feministiskt initiativ att jag inte kandiderar till posten som talesperson, nu på kongressen i mars. Beslutet grundar sig på följande lyckliga omständigheter:

  1. Vi/F! har ökat medlemsantalet med drygt 40% under och efter valet och det startas flera nya grupper runt om i landet. Senaste nytillskottet är det ungdomsförbund som bildades i Malmö för någon vecka sedan. Det faktum att F! långt ifrån är någon one-women-show behöver synas i partiledningen. Det är klokt att byta nu, i god tid innan valet 2014, så nya hinner bli varma i kläderna.
  2. F! blev tredje största parti i kommunvalet i Simrishamn och har representation i samtliga kommunala styrelser och nämnder. Själv sitter jag i fullmäktige, i kommunstyrelsen och i kommunens bostadsbolag. Förväntningarna på att det ska bli förändringar är stora hos alla de medborgare som gav oss sitt stöd. Våra politiska motståndare möter oss med skräckblandad förtjusning men också med respekt för våra kunskaper. Jag är (ännu) den enda i F! som har kommunalpolitisk och partipolitisk erfarenhet och behövs därför i ledning av det här förändringsarbetet.

Insikten om att arbetet för att nå jämställdhet måste ha en politisk ledning och inte kan bedrivas i projektform, är den entydiga slutsatsen i alla de utvärderingar av hundratals jämställdhetsprojekt som presenterats den senaste tiden. Alltså – arbetet för att nå jämställdhet måste få en tydlig politisk ledning, bli respekterat som ett centralt kunskapsområde och bli en politiskt prioriterad fråga ute i kommunerna. Vi vill visa att det går – i praktiken.

Samtidigt med “nyheten” om min “avgång” har de florerat mer eller mindre seriösa spekulationer om jag inte kunde bli partiledare i något annat parti (nu), t.ex. Vänsterpartiet eller rent av Socialdemokraterna (!). För mig är det en tydlig illustration på hur man (det är framför allt män som har yttrat sig) ser på feminismen. Frågan om kvinnors rättigheter och den mänskliga rättigheten att slippa bli diskriminerad ses som antingen en icke-fråga eller en en-fråga. Aldrig som en grundläggande demokratifråga. Det gäller både höger och vänster, även om jag självklart ser att det finns skillnader. Sverige halkar numera neråt i varje internationellt jämställdhetsindex. Det är ett resultat av den borgerliga regeringens politik.

Vad säger man på vänsterkanten då? Jag kan berätta att jag både under och efter valrörelsen fått inviter. Inte från någon partiledning men många medlemmar hör av sig. Några har tyckt att det väl skulle gå att slå ihop F! med Vänsterpartiet. Större är väl inte skillnaderna? Det är sant att vi ganska ofta kommer till samma slutsats i enskilda politiska frågor (föräldraförsäkringen, rätten till heltid, osv.) men bara för att man kommer till samma slutsats så har man inte samma startpunkt, dvs. utgångspunkt.

Feminismens framväxt är ett resultat av den nuvarande partipolitikens oförmåga att inse att klasskonflikten inte är en tillräcklig ideologisk utgångspunkt. Vi måste föra in den saknade dimensionen i politiken. Den som stavas kön och mänskliga rättigheter. Riksdagspartierna dras fortfarande med en föreställning om att kvinnors rättigheter är någon form av särintresse. En politik med fokus att förbättra villkoren för hälften av mänskligheten kan aldrig sägas vara ett särintresse, som t.ex. mindre makt till EU, begränsad invandring eller fri fildelning faktiskt är.

Det tog femton år för MP att föra in dimensionen ekologisk hållbarhet i politiken. Jag hoppas inte det behöver ta lika lång tid för feminismen. Men lika lite som det då gick att förändra något parti inifrån så går det idag. Då sa sig plötsligt alla partier vara miljöpartier, precis som alla (nästan) idag säger sig vara feministiska partier.

Jag hävdar med bestämdhet att den idag nödvändiga civilisatoriska och demokratiska utvecklingspotentialen finns i feminismen. Det är därför F! finns och det är därför jag finns i F!. Vi är inte till för att lösa andra partiers potensproblem. Vi är inte ett komplement till föråldrade och förstelnade ideologier. Vi står på egna ideologiska ben. Att (partiledar-) spekulationerna överhuvudtaget luftas visar på hur patriarkalt tänkandet fortfarande är inom politiken. Kvinnor är bra att ha, inte för sig själva, inte för sin egen del, men för att hjälpa män. Feminismen är bra, inte som egen politisk kraft, men gärna om den kan hjälpa andra ideologier på fötter.

Och jag personligen står inte till tjänst som någon väljarmagnet att sätta på de politiska kylskåp som nu har uppenbara problem med att hålla temperaturen.

Gudrun Schyman, Talesperson för Feministiskt initiativ

Tags: