28 feb Feministbrev 52 – Leve kärleken!

Nu är det Kungahuset som gäller. Alla redaktioner ”i tiden” har haft flersidiga reportage och särskilt insatta program om Victorias och Daniels förlovning. Min åsikt är att vi, alltid, ska ta alla tillfällen i akt att hylla kärleken. Det finns ingen starkare och mer gränsöverskridande kraft i våra liv. Leve kärleken alltså!

Men – inför detta rojalistiska spektakel får jag rysningar. Av två skäl.

För det första är det omänskligt att utsätta två människor för den exploatering som nu pågår. Där ska de sitta som ”djur i bur”, förevisas för folket och tvingas svara på den ena idiotiska frågan efter den andra. – Hur kändes det? – Sa det klick? – Är ni redo? Sedan ska svaren bedömas och betygssättas och svenska folket ska å vara med på ett hörn och  svara på frågan – Valde Viktoria rätt?  Hur lågt får den mediala dramaturgin sjunka?

Till det kommer de ekonomiska resonemangen. – Hur mycket pengar ska det här dra in? – Och till vem? Många gnuggar händerna och ser miljonerna rulla in över landets gränser. Hysterisk hypershopping ska följa i de trolovades spår.

Två saker är säkert. Kvällstidningarna och veckopressen har sitt på det torra de kommande åren och i det riksdagsval som inträffar några månader efter bröllopet får den borgerliga regeringen ideologisk skjuts. Att kungahuset inte har (politisk) makt är alltså en myt. Som normsättare är de faktiskt oslagbara.

Det för över till det andra skälet för mina rysningar. Varför är det omöjligt att få en seriös debatt kring det faktum att vi i Sverige har ett statsskick som är odemokratiskt? Vi vill ju i alla andra sammanhang framstå som goda demokrater, vilande på värderingar om varje människas lika värde. Men inte nu. Inte när det gäller kungahuset. Då ska ämbetet gå i arv. Då kan familjebildningen vila på en stadig patriarkal piedestal som föreskriver inte bara faderns samtycke (till bröllopet) utan dessutom hela regeringens välsignelse.

Rätten för varje människa (kvinna som man) att själv få forma sitt liv är plötsligt helt oviktig och idén om att medborgarna ska kunna ha inflytande (t.ex. genom val) över den främsta posten i riket fnyser man åt. De värsta kungakramarna förfäras över att Victoria, genom att nu blanda ut sitt blåa blod med folkets röda, åstadkommer en grå soppa som på sikt undergräver legitimiteten i hela systemet. Det bygger ju nämligen på att de, kungahuset, är av en annan sort. Inte vanliga. Inte lika mycket värda. Men mer.

För många år sedan skrev jag en motion i riksdagen om att kungahuset borde privatiseras/bolagiseras. Det förslaget håller än. Hylla entreprenörskapet, låt Kungshuset stå på sina egna ben när de vill föra ut Sverige i världen! Victoria skulle bli en utmärkt VD och när hon tröttnat kan hon alltid ställa upp i nästa presidentval!

Gudrun