Det är helt orimligt att det skiljer flera tusenlappar i månaden i lön efter en gymnasieexamen vid fordonstekniska linjen och en examen vid vårdlinjen. Löneskillnaderna  mellan vården och verkstan, mellan tjänstesektorns ICA och IT och mellan akademikernas socionomen och ekonomen är den största löneskillnaden vi har i Sverige.

– Under ett arbetsliv på 40 år blir det minus 1,2 miljoner kronor för en enskild kvinna, räknat på heltid. Tar vi den faktiska skillnaden, med deltid, blir det minus 3,6 miljoner. Massor med pengar! Det påverkar alla socialförsäkringar – a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och i slutändan pensionen!

– Vi har ett pensionssystem som producerar fattigpensionärer på löpande band, där en majoritet är kvinnor. Detta administreras av en regering som kallar sig feministisk. Rekord i hyckleri!

– Höj garantipensionen, skrota PPM- systemet, stärk den allmänna pensionen, använd pensionsfonderna till grön omställning och hållbar utveckling!

– riksdagspartierna har låst in sig i en pensionsarbetsgruppen och vägrar flytta ett kommatecken med mindre än att de är överens. Det är värre än i Vatikanen. Där kommer det i alla fall ut lite vit rök efter ett tag. Här kommer ingenting! Därför måste arbetsgruppen uppläsas och pensionerna diskuteras i vanlig demokratisk och öppen ordning!

– Sänk arbetstiden i stället för skatten! Vi lever inte för att arbeta, vi arbetar för att leva. Vi ska ha rätt till arbete och tid att leva. Fler kommer att orka mer, det blir färre sjukskrivningar och mindre arbetslöshet.

– vi vill ha kortare arbetstid, trygga anställningar och rättvisa löner !

Gudrun Schyman | Feministbrev 148 – Kan det värsta val-scenariot vändas till det bästa?
3533
post-template-default,single,single-post,postid-3533,single-format-standard,qode-quick-links-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,side_menu_slide_from_right,footer_responsive_adv,hide_top_bar_on_mobile_header,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-14.2,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive

Feministbrev 148 – Kan det värsta val-scenariot vändas till det bästa?

Kan det värsta vändas till det bästa? Jag ställer den frågan efter att ha läst Johan Ehrenbergs ledare i ETC, https://www.etc.se/ledare/v-fi-och-mp-maste-samarbeta.

Han målar upp ett valets värsta-scenario där MP åker ut, F! inte kommer in, V blir helt isolerat och där det inte längre finns någon politisk kraft som kan pressa S i klimatfrågan.  En ny M-ledd alliansregering ett faktum. Konsekvensen blir att hela miljöarbetet backar. Och detta i en tid när frågan är akut aktuell. Klimathotet är en realitet.

Han pekar på att V/MP/F! har i stora delar liknande klimatpolitiska program och helt klart har mer gemensamt med varandra än andra (partier) när man kräver stora gemensamma (offentliga) investeringar och regleringar. Han menar att om V/MP/F! tar klimathotet på allvar så måste det få konsekvenser. ”Om inte världens största politiska fråga får de här små partierna till samarbete så kan man ju fundera på vad som krävs.”

Jag skulle kunna avfärda frågan med ett kort svar: det säkraste sättet att slippa en alliansregering är att vi gemensamt ser till att F! kommer in i riksdagen och att MP håller sig kvar. Då slipper dessutom V bli utmobbat. Punkt och slut.

Men jag tycker att frågeställningen är intressantare än så för jag delar den oro som artikeln andas. Jag har dessutom fått en hel del mail och frågor på möten på samma tema.

Klimathotet är här och vi måste agera nu. Jag delar Johan E:s uppfattning att en alliansregering skulle betyda en kraftig nedprioritering av hela miljö- och klimatområdet och att vi riskerar långsiktigt oreparabla försämringar.

Så också min bedömning är att vi, F!+MP+V, behöver samarbeta. Frågan är på vilket sätt? En gemensam lista (Johan E:s förslag) tror jag mindre på. Inte av partiegoistiska skäl men för att det suddar ut skillnaderna mellan partierna redan innan valet. För mig går det emot idén om den representativa demokratin som ett verktyg för att förverkliga våra visioner. I ett politiskt läge när demokratin är satt under press, bl.a. till följd av en lång period med blockpolitik som reducerat politikens räckvidd till att bara handla om regeringsmakten, nu dessutom kryddat med nationell ideologi som har som mål att just begränsa demokratin och försvaga mänskliga rättigheter, tror jag inte på att fortsätta den linjen.

Partierna har skillnader, annars skulle de inte ha byggts. F! betonar, förutom hållbarhet och jämlikhet, politik för jämställdhet, antirasism, antimilitarism och mänskliga rättigheter på ett annat sätt än de andra partierna. Det är frågor som gärna prioriteras bort i förhandlingar (ett skrämmande exempel är asyllagstiftningen) men som engagerar många och där vi/F! varit framgångsrika i att hävda ett generösare förhållningssätt i flera större kommuner.

Det finns alltså en fara i att reducera politiken och demokratin till enbart ett spel om regeringsmakten. Jag tror att det finns bättre sätt att samarbeta på, med syfte att få upp de avgörande miljö- och klimatpolitiska frågorna i valrörelsen. Vi skulle, med bevarad självständighet, kunna diskutera gemensamma arrangemang, kanske tillsammans utmana både S och Alliansen, göra gemensamma utspel, osv. Det vore ett sätt att visa väljarna att det finns, i våra partier, ett konstruktivt röd-grön-rosa alternativ i det kommande valet och att vi tillsammans inser allvaret med klimathotet. Vi skulle kunna uppmana väljarna att tillsammans med oss ta gemensamt ansvar för att valresultatet tydligt sätter klimatfrågan först. Jag är för egen del helt beredd att sätta mig i samtal med det målet.

Gudrun