Det är helt orimligt att det skiljer flera tusenlappar i månaden i lön efter en gymnasieexamen vid fordonstekniska linjen och en examen vid vårdlinjen. Löneskillnaderna  mellan vården och verkstan, mellan tjänstesektorns ICA och IT och mellan akademikernas socionomen och ekonomen är den största löneskillnaden vi har i Sverige.

– Under ett arbetsliv på 40 år blir det minus 1,2 miljoner kronor för en enskild kvinna, räknat på heltid. Tar vi den faktiska skillnaden, med deltid, blir det minus 3,6 miljoner. Massor med pengar! Det påverkar alla socialförsäkringar – a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och i slutändan pensionen!

– Vi har ett pensionssystem som producerar fattigpensionärer på löpande band, där en majoritet är kvinnor. Detta administreras av en regering som kallar sig feministisk. Rekord i hyckleri!

– Höj garantipensionen, skrota PPM- systemet, stärk den allmänna pensionen, använd pensionsfonderna till grön omställning och hållbar utveckling!

– riksdagspartierna har låst in sig i en pensionsarbetsgruppen och vägrar flytta ett kommatecken med mindre än att de är överens. Det är värre än i Vatikanen. Där kommer det i alla fall ut lite vit rök efter ett tag. Här kommer ingenting! Därför måste arbetsgruppen uppläsas och pensionerna diskuteras i vanlig demokratisk och öppen ordning!

– Sänk arbetstiden i stället för skatten! Vi lever inte för att arbeta, vi arbetar för att leva. Vi ska ha rätt till arbete och tid att leva. Fler kommer att orka mer, det blir färre sjukskrivningar och mindre arbetslöshet.

– vi vill ha kortare arbetstid, trygga anställningar och rättvisa löner !

Gudrun Schyman | Feministbrev 132 – Alla dessa ögon
2695
post-template-default,single,single-post,postid-2695,single-format-standard,qode-quick-links-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,side_menu_slide_from_right,footer_responsive_adv,hide_top_bar_on_mobile_header,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-14.2,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive

Feministbrev 132 – Alla dessa ögon

Alla dessa ögon som ser på oss från ruinerna i Aleppo, från de överfulla flyktingbåtarna på Medelhavet, från inspärrningarna i lägren i Europa. Alla dessa barn som dras fram ur rasmassorna i sönderbombade städer, täckta med murbruk och stelnat blod, förstelnade i sina rörelser och med frågande blick. Alla dessa kvinnor som skriker över döda barn och släktingar, kvinnor som nu tar med barnen i rangliga båtar för en sista chans. Kvinnor som tvingas sälja sina kroppar i avsaknad av ID-handlingar. Barn som skickas ensamma i ett sista desperat hopp.

 

Alla dessa ögon som ser på oss och som ser att vi ser men samtidigt ser att vi ser ner, väjer med blicken eller helt enkelt blundar. Europas ögon har drabbats av en skrämmandenärsynthet och är i galopperande fart på väg in i total blindhet.  Världen knackar på vår dörr och vi öppnar inte. Vi släcker ljuset, drar ner rullgardinen och låtsas att vi inte är hemma. Tror någon att det ska gå över? Det blir värre. Tätt intill oss. De som har lyckats fly hit men fått avslag på sin uppehållsansökan ska kastas ut. Långa handläggningstider gör att nya regler gäller när du väl är framme vid bedömning. Barn blir vuxna och ska kastas ut. Brutalt. Razzior på arbetsplatser, polisingripanden. Också små barn ska avkrävas fingeravtryck och tas i förvar. Alla dessa ögon fyllda av ängslan och förtvivlan ska nu mötas avblind repression.

 

Hur kan så många på så kort tid lämna humanism och respekten för varje människas värde bakom sig? I Sverige och i Europa. Hur kan politiken så fullständigt kollapsa och hur är det möjligt att fortsätta att prata om annat, som om det här inte fanns? Det utspelar sig mänskliga katastrofer här, hela tiden. Och vi vet och vi ser. Vi kanske inte personligen kan stoppa kriget i Syrien men vi borde i alla fall se människor i ögonen. Möta en blick med respekt, våga bygga en relation där varje person ges ett egenvärde som inte är kopplat till nytta och kontroll. Vi måste våga vara människa. Vi måste kunna välja kärlek i stället för rädsla och repression!

 

Gudrun