24 feb Feministbrev – 105 – Den svenska modellen = rättvis lön år 2138!
Den 2 februari i år debatterade jag löner med jämställdhetsminister Maria Arnholm i SVT:s Agenda. (se debatten här) I ett filmat inslag före själva debatten hade Statistiska Centralbyrån tagit fram siffror på hur lönerna mellan kvinnor och män har förändrats de senaste decennierna. År 1994 var kvinnors andel av mäns löner 84%. Tjugo år senare, år 2014, är siffran 86%. Pyttesmå förändringar alltså. Om man drog ut tidslinjerna gick de ihop år 2138! Då skulle kvinnor ha lika stor löneandel som män. Vi får alltså rättvisa löner om 124 år om vi fortsätter med dagens takt, med dagens regelverk.
Vem vill vänta så länge? Upp med handen! Det blir alltmer tydligt att vi måste ändra på lönebildningen, den som går under beteckningen ”den svenska modellen”. Den svenska modellen i dess moderna tappning växte fram under 1930-talet, som en kompromiss mellan marknadsekonomiska/kapitalistiska intressen, som främst av allt ville ha hög avkastning, och de socialpolitiska utjämningssträvanden som på den tiden drevs av socialdemokrater och socialliberaler. Den svenska modellen bygger på att de flesta anställda är med i facket och de flesta arbetsgivare är med i en arbetsgivarorganisation. Parterna kommer överens om de villkor som ska gälla på en arbetsplats eller i en bransch. Villkoren ställs samman i ett kollektivavtal. Politiken ordnar grundläggande regler, men låter ”arbetsmarknadens parter” själva ta ansvar för att forma villkoren. Det är ett sätt att lösa ut den konflikt som finns mellan arbete och kapital. De flesta oenigheter löses på det här sättet, förhandlingsvägen, men ibland kärvar det och det behövs en utomstående part. Då kan den statliga myndigheten, Medlingsinstitutet kallas in.
Medlingsinstitutet är politikens förlängda arm in i lönebildningen. Myndigheten inrättades efter beslut i Riksdagen år 2000, efter en period av turbulens på arbetsmarknaden, med hög inflation som följd. Myndighetens uppdrag blev att tillvarata den konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll. Löneökningarna inom industrin ska alltså vara styrande för alla andra löneavtal. Industrins företrädare, både arbetsgivare och fack, har tolkat detta som att det är de som ska sätta taket för lönehöjningarna. Ett tak som i praktiken innebär att kvinnors löner får stå tillbaka.
När Maria Arnholm i tv-debatten påstod att hon inte ville ha någon politik in i lönebildningen så väljer hon alltså, medvetet eller omedvetet, att blunda för att politiken redan är där. Staten/Medlingsinstitutet lägger sig alltså redan i lönebildningen, genom att envist hävda att det är den konkurrensutsatta sektorn som ska skyddas och att det är exportindustrin som ska ha tolkningsföreträde. Resultatet blir att kvinnodominerade sektor aldrig kan komma ikapp.
Så här kan vi inte bara inte ha det! Kvinnors löner måste höjas och de mansdominerade sektorerna måste förstå att de inte kan ta ut lika mycket. Riksdagen måste alltså ge Medlingsinstitutet ett nytt uppdrag. I stället för att konservera gamla unkna föreställningar om att det är mannen som är familjeförsörjare och ska ha rätt till lön att leva på, ska uppdraget vara att aktivt arbeta för jämställda löner. Alla som inte vill vänta på rättvisa löner till år 2138 – upp med handen!
Gudrun