14 apr Feministbrev 228 – Vad säger vi till våra barn och barnbarn?

Nyligen var jag inbjuden som talare på ett möte hos ett byalag i en sydskånsk ort. Min rubrik var den vanliga; ”Att vara människa i en omänsklig tid”.

Det var fullsatt och lista för köande. Trots den bistra rubriken. Medelåldern var, med några få undantag,  pensionär plus. De flesta  av oss hade alltså varit med om en samhällsutveckling som handlade om förväntansfulla ambitioner från våra egna föräldrar, med en klart uttalad mening – Du ska få det bättre! Ni ska få det bättre!

Vi, barn till en generation som hade levt nära kriget och där flera levde i ganska knappa förhållanden (min egen familj t.ex.) fick ofta höra just detta från våra föräldrar. – Du ska få det bättre!

Och det fick vi. Vi fick rinnande varmvatten, badrum, eget rum, rostfri diskbänk, osv. osv. Vi fick så småningom en materiell standard som med råge uppfyllde våra föräldrars ambitioner. Och vi drogs med i en konsumism utan gränser. Att handla efter behov omvandlades till ett behov av att handla! Shopping blev en sysselsättning och köpcentrana blev vår tids kyrka, med öppettider nästan dygnet runt. Relation blev konsumtion. ”Vi” blev ”Jag”.

Ett ”jag” som självkritiskt behöver förstå att den här utvecklingen, som bygger på ständig materiell tillväxt, håller på att ta död på oss. Alla.

Vårt patriarkala och koloniala förhållningssätt till hela det planetära systemet, att vi ska vara Herrar över Jorden!, håller på att förgöra möjligheterna till liv. Rapporterna från vetenskapen duggar tätt och tidsramarna krymper oupphörligen. Det finns ingen anledning att kalla detta alarmism. Det är realism. Och vi måste tala om det.

Men istället är det ett helt annat samtal som dominerar i den offentliga debatten. Militariseringen. Här är det ingen hejd på alarmismen. Fienden står redan vid gränsen. Nu ska vi avsätta miljarders miljarder till militär upprustning och vi ska ta gigantiska lån som ska betalas av kommande generationer och betalas med nedskärningar inom välfärden. Militarismen bygger på föreställningen att säkerhet kan uppnås genom en oändlig kapprustning. Forskningen är kristallklar med att detta är en illusion. Vapen föder vapen, våld föder våld, och i slutändan leder denna strategi till ökad instabilitet, inte trygghet. Mäktiga ekonomiska intressen skär guld med täljkniv när rädslan sprider sig som en pandemi. Att motsätta sig detta handlar inte om pacifism. Det är realism. Och vi måste tala om det.

Vi måste börja tala om hur det skulle kunna vara. Bortom den accelererande klimatkrisen och bortom den accelererande militariseringen. Vi behöver börja formulera ett civilisatorisk steg framåt, en mänsklig utveckling, där vi på allvar också inser vårt eget ansvar att förändra.

Visst kan vi kräva utredningar av regeringen och visst ska vi kräva mer pengar till folkbildningen men vi ska också se på oss själva och förstå vår egen kraft.

Nelson Mandela, denna oförtröttliga och kloka person, uttryckte det så här: ”Vad vi fruktar mest är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vara omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer mest. Att spela obetydlig förbättrar inte världen. Det finns ingenting upplyst med att förminska sig för att andra inte ska känna sig osäkra. När vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.”

I ett samhälle som blir alltmer polariserat och i en värld som slits sönder av krig och konflikter behövs tydliga demokratiska motkrafter. Det demokratiarbete som behöver göras måste komma underifrån. Förslagsvis börjar vi samtalen vid köksbordet! Och vi tar med både barn och barnbarn i samtalet. Vi som är lite äldre måste berätta om våra erfarenheter för alla de unga som idag hotas att sugas in i de sociala mediernas nätmobbing, incel-kultur och kvinnohat. Vi  som är ”pensionärer plus” måste berätta om att det kan se ut på ett annat sätt. Vi måste formulera ett nytt innehåll när vi önskar våra barn och barnbarn en framtid där ”- Du ska få det bättre!”. Det är det här vi måste tala om vid köksborden. Tillsammans. Över generationsgränserna.

Gudrun