29 nov Feministbrev 102 – Det personliga är politiskt
Uttrycket ”det personliga är politiskt” myntades 1968 av den amerikanska radikalfeministen Carol Hanisch. Hon skriver om de medvetandehöjande grupper hon deltog i: ”En av de första saker vi upptäcker i dessa grupper är att personliga problem är politiska problem. Det finns inga personliga lösningar. Det finns bara en kollektiv aktion för en kollektiv lösning”.
Jag följer just nu en kär människas sista resa i livet. Min svärmor, som ska fylla 98 på nyår, är efter en stroke placerad på ett vårdboende. Hon har bott med oss i ett och ett halvt år. Varit en del av vår familj. Ingått i hushållet, som det heter.
För mig som inte är barn till henne eller ens släkt (jag är inte gift med hennes son) har det varit en fantastisk förmån att få uppleva en växande vänskap med en så gammal människa. Vi har pratat om livet och kärleken, om barnen och barnbarnen, om trädgården och om världen.
Vi har sett stora olikheter i våra liv, men också likheter, som kvinnor i en patriarkal värld. Visst har det hänt mycket på hundra år, har vi sagt, men vi har också sett hur mycket som är kvar att göra.
Hon har haft svårt att gå men hennes intellektuellt har varit lysande. Jag har rapporterat från mina resor till henne. Sagt hej till henne först av alla när jag kommit hem, alltid pussat godnatt när jag varit hemma och alltid tagit ett ömt farväl när jag åkt. Det fanns inget slarv i vår kommunikation. Det fanns bara en växande kärlek.
Nu finns hon på ett vårdboende. Vänster sida förlamad, sväljfunktionen fungerar inte riktigt, svårt med kaloriintaget. Allt tar tid och kräver tålamod. Den högra handen kommunicerar och ibland går det också att höra vad hon säger. Hon frågar hur alla mår. Kommer ihåg och bryr sig. Också om läget i Syrien.
Ögonen sluter sig allt oftare. Sömnen blir djupare och längre. När jag sitter där, med hennes hand i min, upplever jag en kärleksfull ro. En stillhet och en storhet på samma gång. En närhet till livet, i all sin storslagenhet, också när det håller på att rinna ut.
Det här är arbete och vardag för många. Jag möter en personal som delar stillheten med mig, som talar varmt om denna älskade människa som krymper framför våra ögon. Personal som säger att de går in och sätter sig och håller handen om det finns något minsta tecken på oro. Personal som får tårar i ögonen när jag får det. Personal som bär värme och empati i en mångårig yrkesstolthet och som utstrålar trygghet när jag vädrar min oro.
För alla politiker och andra som på fullt allvar försvarar kvinnors låga löner med resonemanget att kvinnor ”väljer fel jobb”, rekommenderar jag ett besök här. För alla män som vill få inspiration att bryta sig loss från könsstereotypa och patriarkalt bepansrade jobb, rekommenderar jag ett besök här. För alla fackliga företrädare och arbetsgivare som i varje förhandling envist försvarar att det är den manligt dominerade arbetsmarknaden som ska vara löneledande, att pappa Metall ska gå före och mamma Kommunal komma efter, rekommenderar jag ett besök här.
För alla som vill känna storheten i att vara människa, rekommenderar jag ett besök här.
Gudrun Schyman