22 nov Feministbrev 199 – Vart är vi på väg?

Vart är vi på väg? Bra fråga. För er som gillar att se på SVT:s ”På spåret” finns det alltid ett svar. Men om vi höjer blicken, vad ser vi då? Vad hände under valrörelsen och vad är det som kommer efter?

Jag tycker vi har ett svårt läge. Det är svårt att få luft. Om allt idiotiskt som sades under valrörelsen i någon mån kunde ursäktas med att det var just valrörelse, vad ska vi säga nu, efter valet, när det som sägs är ännu mer häpnadsväckande? När det som sägs nu i många fall inte alls stämmer med det som sades då? När löften är på låtsas? När allt från pumppriser till reducering av elkostnader går upp i rök?

 Det var inga förslag jag sympatiserade med men många gjorde nog det och hur hanterar de nu sin besvikelse? Eller när klimatmålen inte kan nås och det blir till en axelryckning i regeringen? Och att ökade koldioxidutsläpp enligt ansvarig minister inte är något problem eftersom den reformen (höjda reseavdrag, ta bort reduktionsplikten) inte står under rubriken Klimatpolitik? Den  hör till någon allmän (o)rättvisepolitik som i själva verket, förutom att den ger ökande utsläpp, framför allt gynnar män med stora bilar och som bor nära städer. Och kurderna som ska jagas i fjäskandet för Erdogan och alla permanenta uppehåll som ska omprövas och Miljödepartementet som ska läggas ned och biståndet som ska dras ner, och grundlagsändringen som klubbades igenom i förra veckan och, och….

 Jag bläddrar i en rapport med reflektioner från valet –  Snabbtänkt 2.0 22 från Mittuniversitetet (www.snabbtankt.se). Där skriver bl.a. Åsa Wikforss om att valrörelsen präglades av en  påtaglig polarisering, med budskap om enkla snabba lösningar på komplexa samhällsproblem. Det var stort fokus på brott och straff och flera tecknade bilden av ett samhälle i kris. Hon påpekar att detta är ett klassiskt verktyg som systematiskt används av populistiska politiker.

 Det första steget är att identifiera misslyckanden, t.ex. kopplat till ekonomin ellerinvandring. Det andra är att placera misslyckandet i en större berättelse, t.ex. genom att hänvisa till ett inbillat förflutet då samhället var ”rent” och välfungerande och sedan beskriva det pågående misslyckandet som en kris. Det tredje steget går ut på att identifiera de ansvariga för krisen (”eliten”) och därmed tydliggöra deras brott mot ”folket”. Det fjärde och helt avgörande steget är, enligt Åsa Wikforss, att använda medierna för att kraftfullt föra ut bilden av en samhällskris.  Med hjälp av alternativa medier och trollfabriker sprids sedan berättelsen om samhällets nedgång och (nära) förestående undergång. Många använder ensidiga urval av fakta, t.ex. om brottsligheten.  Slutligen föreslår man enkla lösningar på komplexa system och propagerar för en stark ledare.

 Resultatet blir att missnöjet med den tidigare förda politiken kan omvandlas till missnöje med systemet som sådant, vilket i sin tur bereder vägen för en uppluckring av medborgerliga rättigheter och inskränkningar i pressfriheten. Följden blir en autokratisering, dvs. demokratier bryts ned genom att valda ledare raserar de demokratiska institutionerna: medier, civilsamhälle, oberoende organisationer och rättsväsendet.  Enligt demokratiforskningsinstitutet V-Dem pågår just nu en autokratiseringsprocess i sex av EU:s 27 medlemsländer. De senaste tio årens utveckling visar att risken för en gradvis nedmontering av demokratin ökar när populistiska partier får makten.

 Viktigt att tänka på när vi ska navigera i ett politiskt landskap där det nog inte bara är jag som ibland drabbas av andnöd. I tv-programmet På Spåret går det att dra i nödbromsen men det går inte här. Alltså – ta aldrig ett steg tillbaka –  om det inte är för att ta sats förstås!

Gudrun

Texten har också publicerats som krönika i Feministiskt Perspektiv