14 maj Feministbrev 181 – Jag skäms

Det är inte bara flyktingbåtarna på Medelhavet som kantrar. Nu kantrar hela den migrationspolitiska debatten. Snart går allt att skylla på invandrarna eller invandringen. Vi såg det i partiledardebatten för någon vecka sedan. Det tydligaste exemplet var när debatten skulle handla om mäns våld mot kvinnor. Sverigedemokraterna var snabba med att skylla på invandringen. Mäns våld mot kvinnor är importerade problem, var deras slutsats. De fick visserligen mothugg men allt fler börjar luta åt samma håll, dvs att det är invandringen som ligger bakom de stora samhällsproblemen.

Invandringen är den avgörande frågan skriver t.ex. Anna Dahlberg i Expressen, https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/vanstern-har-fel-invandringen-ar-den-avgorande-fragan/. Hon menar att invandringen är den mest genomgripande samhällsförändringen som ägt rum i Sverige i modern tid och räknar upp;

Skolan – elever med utländsk bakgrund presterar så mycket sämre än elever med svensk bakgrund.

Jobben – två av tre långtidsarbetslösa är utrikesfödda.

Barnfattigdom – tre fjärdedelar av de som barn som lever i familjen med låg inkomststandard har utländsk bakgrund.

Bostadsbrist – trångboddheten är tio gånger större bland utomeuropeiskt födda än bland inrikes födda.

Organiserad brottslighet – lite svävande konstateras att det väl knappast behöver nämnas att den kan kopplas till utsatta områden.

Jämställdheten – nej, det är inte mans-normerna utan hedersförtrycket som är det akuta problemet.

Invandringen har alltså gjort att problem hopar sig men nu ska det bli bättre säger regeringens socialdemokratiska företrädare och uttrycker sig med stolthet så här:  ”Tack vare att vi stramade upp lagstiftningen har antalet asylsökande sjunkit med 90 procent och Sveriges andel av mottagandet i EU har sjunkit från 12 till 3 procent. Vi har nu det lägsta asylmottagandet på 20 år. Det lägger grunden för en fungerande integration”.

Detta i en tid då fler människor än någonsin är på flykt och antalet förväntas stiga kraftigt som en konsekvens av klimatkrisen. Jag skäms.

Vart tog den internationella solidariteten och det globala ansvarstagandet vägen? Var ska människor som flyr från krig och katastrofområden ta vägen?  Att hjälpa människor på plats är en utopi när marken försvunnit i havshöjningar eller jorden blivit obrukbar efter torkkatastrofer eller hela städer spolats bort i översvämningar.

Hur tänker ni som vill ha åtstramningar och stängda gränser? Hur är det ens möjligt att vi här, långt upp i norr, i det glest befolkade och välmående landet Sverige ska kunna sitta här och säga att människor inte får komma hit.? Och kommer du ändå så ska du veta att det bara är tillfälligt, utan möjlighet att planera din framtid och än mindre ta hit din familj. Jag skäms.

Skulle du trots allt ha skäl att stanna måste du klara prov i svenska språket och samhällskunskaper motsvarande ungefär gymnasienivå och du ska ha jobb och bostad och lön som kan försörja både dig själv och din familj.

Just när det gäller högre krav på språkkunskaper finns det forskning som visar att det i stället leder till exkludering och diskriminering, i synnerhet av kvinnor, äldre och grupper med låg eller ingen utbildningsbakgrund, vilket i sin tur riskerar att leda till segregation i stället för integration.

Regeringen säger att den nya migrationspolitiken är långsiktigt hållbar, human, rättssäker och effektiv. För vem? Jag skäms.

Gudrun Schyman