02 jan Feministbrev nr 178

januari 2021, Det är någonting med andningen….

Det är någonting med andningen. Jag tänker på det när jag går förbi människor under promenaden vid havet. Vi är ju flera som är ute på dagliga vandringar numera. Jag tänker på andningen. Jag märker att jag håller andan. Jag säger hej och sedan håller jag andan. På minst två meters avstånd. Som en reflex. Som en säkerhetsåtgärd. Som ett skydd i denna skyddslösa tid. Jag drar in genom näsan och släpper inte ut förrän jag har kommit på behörigt avstånd.  Det här påverkar mig. Det är som att jag stelnar till. Upphör att finnas. Upphör att tänka. Det känns inte bra. Jag brukar njuta av att få blicka ut över havet, landa i den outgrundliga horisontlinjen och låta tankarna flyga fritt. Nu hindras jag. Håller andan.

Alla människor måste andas. Kroppen, och alla organ som finns i den, är uppbyggd av celler och de behöver syre för att fungera. Om de är utan syre för lång stund går de sönder. Därför måste både människor och djur andas, står det på en pedagogisk sida på nätet.  Varje år andas du in ungefär fyra miljoner liter luft. Luften du andas in går genom näsan och munnen passerar näshålan och munhålan. Sen åker den vidare, ner genom svalget genom luftstrupen som delar sig i två luftrör, bronkerna, som i sin tur delar sig i mindre luftrör, bronkioler. Du kanske tänker dig dina lungor som tomma säckar, som du blåser upp, när du andas in? Så är det inte. Lungorna är inte ihåliga. De ser mer ut som en tvättsvamp, eller kanske ett surdegsbröd. De är fulla av små blåsor som kallas lungblåsor eller alveoler. Alveolerna sitter som små vindruvsklasar, längst ut på de allra tunnaste bronkiolerna. Alveolerna är pyttesmå, bara en halv millimeter i diameter, och de är täckta av små, tunna blodkärl. Det är här, där alveolerna möter blodkärlen, som kroppen plockar upp syrgas, och släpper ifrån sig koldioxid. Det är här gasutbytet sker. Syrgasen i luften som du andats in, tar sig genom alveolernas väggar, ut i blodet, som tar det med sig till kroppens celler. Samtidigt, lämnar blodet av koldioxid som tar sig in i alveolen och som sen ventileras ut med utandningen. Så enkelt men samtidigt så komplext.

Den mest grundläggande andningen ser vi när människor sover, avslappnat. In med luft genom näsan, ut genom munnen. Total avslappning i kroppen i övrigt. Vi ser det när människor sover på tåget eller i bussen, eller när någon vilar i en hängmatta. Vi kan höra andetagen och ibland en avslappnad snarkning. Den här andningen, in genom näsan, ut genom munnen, är också den som används vid förlossningar. Då är den koncentrerade andningen hjälp till avslappning så att det då viktigaste organet, livmodern, kan jobba på i sin egen takt, utan att störas av smärtsignaler som gör muskeln stel. I  slutskedet kan andningen vara den ventil som hjälper oss över slutfasen, när barnet kommer ut. Och det första vi lyssnar efter då är andetaget. Det nya livet som fyller sina lungor för första gången och startar den andning som sammanflätar oss i livslånga relationer, när vi andas i takt.

Andningen ger liv och fel på andningen tar liv. Nu lever vi i en pandemi som just angriper lungorna, andningen. Och som sprids genom vår andning. En virus som hotar vår mest centrala basfunktion. Där det mest allvarliga symptomet  är just andningssvårigheter. Samtidigt – alla människor måste andas. Och djuren. Och naturen.  Jag tänker att det här handlar om hela planeten. Lungorna håller på att försvagas. Det är som hela det planetära systemet håller andan när vi skövlar det som är jordens lungor. Skogen. Skogen drar planetens djupaste andetag men utsläppen är övermäktiga. Vi behöver mer skog för att kunna andas. Nu minskar den samtidigt som den globala uppvärmningen ökar. Vi andas i otakt.

Den 29 oktober 2020 släpptes en ny rapport från FN:s naturpanel (Intergovernmental Science-Policy Platform on Biodiversity and Ecosystem Services; IPBES) Slutsatsen i rapporten är att risken för pandemier ökar snabbt och fler än fem nya sjukdomar drabbar människor varje år. Var och en av dem har potential att sprida sig och bli pandemi. Den nya rapporten varnar för att vi står inför ”en era av pandemier”. Det är kopplat till klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald och orsakas av mänsklig aktivitet. Uppskattningsvis 1,7 miljoner för närvarande oupptäckta virus antas förekomma hos däggdjur och fåglar, upp till hälften av dem har förmågan att påverka humant och göra pandemier vanligare, sprida sig snabbare, döda fler människor och påverka den globala ekonomin med mer förödande påverkan än någonsin tidigare. Däggdjur, som fladdermöss, gnagare och primater, vissa fåglar, särskilt vattenfåglar och boskap, är de mest typiska bärarna av smittoämnen med pandemipotential. Men människor har levt tillsammans med djur i århundraden, varför denna plötsliga ökning av pandemier? frågar sig rapporten och svarar:-  Uppkomsten av pandemier orsakas av mänskliga aktiviteter som utmattar naturen. Att skylla på djurlivet är felaktigt. Mänsklig exploatering av miljön stör naturliga interaktioner mellan vilda djur och deras mikrober och ökar kontakten mellan vilda djur, boskap, människor och deras smittoämnen. Förlust av biologisk mångfald förknippad med mänskligt utnyttjande av landskapetökar risken för pandemier. Klimatförändringarna förvärrar situationen ytterligare eftersom de orsakar förflyttningar av människor, vilda djur och spridning av deras smittoämnen på sätt som leder till ny eller ökad kontakt mellan arter. Säger rapporten. Och jag drar efter andan.

Allt hänger ihop. Mina andetag, skogens andetag och hela det planetära systemets andetag. Just nu kippar vi efter andan.Då kan vi påminna oss om Harry Martinsons ord i ”Dikter om ljus och mörker”, 1971, där han konstaterar att  ”…människan nu fått makt nog att ställa till världs-sorg.”  och att ”Den stora sorgen måste vi alla dela/Då blir den möjlig att bära/Den stora sorgen är den stora omsorgen”. Alltså – ta ett djupt andetag och tänk efter vad som är viktigast. Sedan handlar det som vanligt om strukturell analys, genuin ilska och kollektiva krav!

Gudrun