28 apr Feministbrev 161 – Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill
Vi är många som kan den visan, den som Evert Taube skrev i samband med en aktion för att rädda Vindelälven från vattenkraftsutbyggnaden, och som sedan, 1971, lanserades som ledmotiv i Hasse Alfredssons och Tage Danielssons film Äppelkriget.
Texten talar om ”jorden vi ärvde” och att vi måste vårda den så ”barnen kan dansa som änglar kring lönn och alm och leka tittut mellan blommande grenar”, och om att vi ska ”sluta utrota skogarnas alla djur”.
Sången skrevs för snart 50 år sedan. Idag vet vi hur det gått. Utrotning pågår och barnen leker inte tittut. Barnen demonstrerar. I land efter land, på kontinent efter kontinent går barnen ut med plakat som kräver att vi vuxna tar ansvar och inte stjäl deras framtid.
Och vi blir alltfler som tar deras uppmaning på allvar. Vi bygger broar mellan generationerna, vi krokar arm och vi kräver att politiker uppträder som vuxna och tar sitt ansvar. Vi är många och vi blir fler.
När jag slutade som partiledare för Feministiskt initiativ och talade om att jag såg klimatkrisen som akut, fick jag en del konstiga kommentarer och frågor på temat att jag ”bytte” från feminism till klimataktivism. För mig finns det ingen motsättning i detta. Tvärtom! Sällan har det väl varit så tydligt hur det hänger ihop. Hur det patriarkala dominasstänkande just fått förödande konsekvenser för klimatet. Idén om att vi ska vara ”Herrar över jorden” hotar nu oss alla.
Temperaturer skenar, vi ser ökade utsläpp i stället för minskade. Vi ser dödande stormar, skyfall och översvämningar, samtidigt som jordar torkar ut. I takt med att tillgången på brukbar jord krymper, trissas konflikterna upp och beväpnas. Kombinationen miljökollaps och krig har redan tvingat miljontalsmänniskor på flykt. De möts av taggtråd och stängda gränser bevakade av militär. Land efter land röstar fram despotiska regimer, som inte längre förstår innebörden av demokrati. Det är inget mindre än en humanitär och politisk kapitulation vi ser. Vi lever i det som i historieböckerna en dag kommer att beskrivas som den stora skammens tid.
Feminismens svar på det här existentiella hotet är att vi måste förändra det ekonomiska systemet så att ekonomin underordnar sig klimatmålen och blir ett verktyg för att nå nödvändiga klimatmål. Feminismen är systemkritisk och ifrågasätter BNP-tillväxt som mål för samhällsekonomin och fokuserar istället på global hållbarhet, jämställdhet och jämlikhet. Alltså global social rättvisa. Vilket i sin tur hänger ihop med mänskliga rättigheter, mänsklig säkerhet och utveckling. Klimatpolitiken måste vara gränsöverskridande, både geografiskt och sakpolitiskt. Föråldrat patriarkalt tänkande om dominans genom konkurrens och kontroll måste ersättas med insikten om att vi alla är en del av detta klot, sammanbundna med varandra genom den gräns för exploatering som vi redan passerat.
Klimatförändringarna drabbar de fattigaste länderna värst och det är kvinnor och barn som får ta de värsta konsekvenserna. Samtidigt är gruppen kvinnors belastning på klotet (ekologiska fotavtryck) betydligt mindre än gruppen mäns. Vi talar ofta om de tre B: na i klimatsammanhang. Biffen, Bilen och Bostaden. De är alla större i gruppen män. Särskilt i den rika delen av världen. Vi kan därför lägga till det fjärde B:et – Börsen. Kontrollen av den globala ekonomin.
Den feministiska analysens styrka ligger just i förmågan att se samband och sammanhang och att se samtidigheten i flera olika konflikt- och maktordningar. Att synliggöra det komplexa förhindrar en enögd antingen-eller-politik.
Feminister är självklart klimataktivister. Vårt arv till kommande generationer måste vara en jord där ”barnen kan dansa som änglar kring lönn och alm och leka tittut mellan blommande grenar” – inte en kollapsad planet.
Gudrun