27 sep Feministbrev nr 154 – Den stora betydelsen av det lilla ordet ”men”

Den stora betydelsen av det lilla ordet ”men”.

I det förra Feministbrevet (daterat 1 september) uppmanade jag alla feminister att inför valet höja blicken över partiegoismen och se till helheten. Jag frågade mig hur vi bäst skulle kunna förhindra en politisk glidning över till det traditionella och auktoritära, till det repressiva, det totalitära, det militaristiska och nationalistiska. Jag såg framför mig en M-regering som tillsammans med KD lutar sig mot SD eller en borgerlig Allians som lutar sig mot SD. Eller, en socialdemokrati som lutar sig så till den milda grad till mitten att det går över i höger, med en förstärkning av liberal ekonomism, klimatförnekelse, stängda gränser och fortsatt militarism.

Jag uttryckte oro över att Sverige skulle gå samma väg som många andra Europeiska länder, med en socialdemokrati som svajar inför nationalismen och låter den sätta dagordningen. Polen och Ungern är skräckexempel men det finns också andra. T.ex. Italien där 5-stjärnerörelsen regerar med Lega Nord och nu vägrar att ta iland båtar med flyktingar. Och vi har Danmark, där utlänningar inte är välkomna, där människor föreslås lyda under olika lagar med olika straffsatser beroende på om du bor i ett ”ghetto” eller inte och där nu public-service ska rustas ner i en omfattning som ingen trodde skulle hända. Men det händer. Och det händer som ett resultat av Dansk Folkepartis inflytande över regeringspolitiken.

Jag varnade för ett jämviktsläge i blockpolitiken och rekommenderade feminister att rösta på F! eftersom ett nytt parti skulle stärka det rödgröna med rosa. Nu blev det inte så. F! backade rejält. Fick 29.665 röster = 0,46 % . F! kom in i en del nya kommuner men förlorade platser i en del andra. Representationen är fortfarande 13 kommuner.

Självklart är jag besviken men mest är jag oroad.  Det som oroar mig är att så många kloka och medvetna människor valde att i det här läget backa in i ett säkrare politiskt hörn. Själv har jag väl närmast varit vallokomotiv till Vänsterpartiet…

Sanningen är att jag aldrig har överösts av så mycket sympatier som i den här valrörelsen men samtidigt aldrig hört så många vara så ängsliga. Mängder av människor bedyrade att F! var bäst. Men så kom det lilla ordet ”men”. – Men i det här läget vet jag inte om jag vågar… – Men tänk om ni inte kommer in… – Men nu måste jag rösta för att stoppa SD… Osv. Osv. Osv. Få hade satt sig in i konsekvenserna av den proportionerliga mandatfördelning vi har i Sverige.

Valrörelsen och valresultatet ger en förnimmelse av hur det gått till när Danmark gått från att värderingsmässigt vara ett modernt och progressivt land till ett främlingsfientligt och rasistiskt land. Historien upprepar sig. Den som har problemformuleringsinitiativet vinner. När rädslan styr tar människor ett steg tillbaka.

Därför måste nu alla vi som fortfarande vill se framsteg i utvecklingen, både när de gäller jämställdhet, jämlikhet och hållbarhet, formera våra röster tillsammans. Fredsrörelsen, klimatrörelsen, kvinnorörelsen, den antirasistiska rörelsen, flykting- och asylrörelsen, osv. Vi alla som ser både samband och sammanhang, vi behöver hjälpas åt nu. För oavsett utgången av regeringsförhandlingarna kommer vi få se en politik som inte vågar tillräckligt på avgörande områden.

Klimatsituationen kräver omedelbara beslut om en kraftfull omställning till fossilfritt. Även om vi skulle få se sådana (vilket inte är troligt) kommer den globala situation som vi nu har att fortsatt innebära havsnivåhöjning, torka, skyfall, bränder, osv., vilket gör att många människor tvingas fly. Många av de som flyr idag har redan den erfarenheten och när redan fattiga storstäder inte kan ta hand om fler går flykten vidare. Flera av dagens väpnade konflikter har också sina rötter i klimatförstörelsen spår, med sinande vatten och förödda jordar.

Den förda politiken i väst, även i Sverige, med stängda gränser och beväpning av jordens konflikter är kontraproduktiv. Kedjan klimat-krig-flykt måste mötas med annat än stängda gränser och nationalism underbyggd av militarism.

Vi är många som vet det och jag tror vi måste samla ihop oss för att ge kraft åt en annan problemformulering än den vi kommer att översköljas av den kommande mandatperioden.

När inte kraften kommer att finnas i riksdagen blir det än viktigare att formera den utanför!

Inga mer ”men” alltså!

Gudrun