28 nov Feministbrev 144 – #metoo är ljuset i mörkret

Aldrig har så många samtidigt vittnat om sexuella trakasserier och övergrepp. Under talande # har vi fått höra berättelser från samhällets alla hörn: #visjungerut, #närmusikentystnar, #KillTheKing, #tystnadtagning, #medvilkenrätt , #tystiklassen, #teknisktfel, #politikeruppropet, #vikokaröver, #nustickerdettill, #metoovoo,  #tystdansa, #stopplikt, #imaktenskorridorer, #inteförhandlingsbart,  #deadline, #timeout, #orosanmälan,  #rackupphanden,  #banaväg, #taggarnautåt,  #påvåravillkor, #akademetoo, #vardeljus,  #utantystnadsplikt, #felfil, #vareljus,  #larmetgår, #spikenikistan, #utanskyddsnät.

Det är massivt och det kommer säkert mera. Själv kan jag skriva under på skolans #tystiklassen, på socialarbetarnas #orosanmälan och politikens #imaktenskorridorer. Faktiskt har jag inte träffat någon kvinna, fast förhoppningsvis finns de, som inte har berättelser att dela.

Det som förvånar mig är att det ännu inte kommit några berättelser från näringslivets styrelserum. Jag har svårt att tro att just den sfären skulle vara ett befriat område. Snarare är de nog tvärtom. Kanske finns det i själva verket mängder av berättelser men kanske är tystnadskulturen är extra stark där eftersom den kvinna som skulle våga träda fram har extra mycket makt att förlora.

Det hoppingivande med #metoo är att det som feminister berättat om i decennier blir tydligt för flera: vi lever fortfarande i ett patriarkalt samhälle och att det skapar strukturella problem i alla våra relationer, från de mest intima och ut i de samhälleliga.

Det handlar om maktmönster som förts vidare i generationer men som har ställts utanför den politiska demokratiska dagordningen, antingen i termer av att det tillhör privatlivet eller att det handlar om enskilda kvinnor som råkar enskilt illa ut vid enskilda tillfällen. Eller är beskrivningen att det handlar om kvinnor som inte ”tar för sig” i löneförhandlingarna, kvinnor som ”väljer” att ta huvudansvar hemma, kvinnor som ”inte vill” ha chefspositioner, kvinnor som ”väljer” låglönejobb, kvinnor som ”säger nej fast de menar ja”, kvinnor som ”är på fel ställe i fel kläder och som dricker fel saker”, osv. Kvinnor som är fel helt enkelt. Kvinnor som inte är män.

När #metoo nu tydligt visar hur stark den patriarkala maktfördelningen fortfarande är, och vilka destruktiva konsekvenser det får, måste vi fortsätta att synliggöra samma mönster på alla andra områden. Kvinnors underordning på arbetsmarknaden är fortfarande en bärande del i både lönebildningen och i välfärdens otrygga anställningar. Oviljan att korta den dagliga arbetstiden likaså. Att vi har över 350 000 fattigpensionärer är ytterligare ett resultat av detta. Det politiska motståndet mot att individualisera föräldraförsäkringen likaså. Det mest destruktiva uttrycket är våldet där ytterst den patriarkala säkerhetspolitiken, militarismen,  förutsätter män som med militära medel försvarar nationen och dess kvinnor och barn.

Feministiskt initiativ bildades ur behovet av att förändra det patriarkala samhällets strukturer. Vi såg att den klassiska höger-vänster-skalan i politiken inte förmådde att synliggöra alla de maktstrukturer som både begränsar människors individuella rättigheter och samtidigt hindrar en samhälleligt hållbar utveckling. Vårt mål var, då som nu, ett öppet, jämställt och jämlikt samhälle, fritt från alla former av diskriminering. Det kräver en ny politik som ser samband och sammanhang, som sätter mänskliga rättigheter i fokus och som tillför en analys av de strukturer som fördelar resurser och inflytande ojämställt och ojämlikt i Sverige och i resten av världen.

Styrkan i #metoo är kombination av den personliga upprättelsen och den kollektiva friheten som finns i att bli tagen på allvar. Nu behöver vi nästa kombination. Den mellan det individuella och det strukturella.Vi måste koppla ihop individens frihet och rättigheter med en strukturell samhällskritik. Vi behöver en ny kultur i politiken där vi definierar makt som något annat än strävan efter kontroll och dominans. Där makt istället betyder självständighet att kunna delta i skapandet av både samhället och sitt eget liv. Vi behöver sociala reformer, skärpt lagstiftning, omfördelning av ekonomiska resurser och en politik som på allvar erkänner att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter.

Politikens uppgift är att synliggöra och hantera de konflikter som ojämställdhet och ojämlikhet skapar – på demokratisk väg, utan våld. Det betyder demokrati-och samhällsutveckling byggd på kunskap, forskning och fakta. Och en insikt om att alla människor är sörjbara och sårbara. Vi föds alla fullständigt beroende av andras omsorg och vi är alla beroende av planetens överlevnad för vår egen överlevnad. Vi är inte herrar över. Vi är en del av. Detta är biologiska villkor som inte kan förhandlas bort. Varje människa har ett egenvärde som inte är kopplat till nytta och kontroll. Kärleken är den största förändringskraften och det är med kärleken som drivkraft vi skapar ett samhälle där alla människors lika värde respekteras.

Gudrun