24 maj Feministbrev 55 – Ska kvinnor gå till höger eller vänster i valet?

Denna ständiga fråga – om feminismen är höger eller vänster. Nu i valet frågar sig många åt vilket håll kvinnor ska gå?

Just nu går kvinnor hem. Från sina jobb. I den ekonomiska krisens spår ska det skäras i de verksamheter där kvinnor är i majoritet. Inte för att efterfrågan har sjunkit, som inom bilindustrin, utan för att skatteintäkterna, bl.a. efter stora skattesänkningar, inte räcker för att finansiera verksamheterna. Jag vet att en minskad bilförsäljning ger minskade skatteintäkter som i sin tur medför mindre pengar till skolan och vården. Om man fortsätter att räkna på samma sätt som tidigare, dvs. om man fortsätter med en ekonomi som helt bygger på en konsumtionsbaserad tillväxt och om man fortsätter att hävda att bara det som kan säljas och köpas som i en affär, är det som räknas.

Vart gick kvinnor innan krisen? Kvinnor gick inte. Kvinnor sprang. Sprang till dagis, sprang till jobbet, sprang till affären på lunchen, sprang hem, sprang förbi tvätt och tumlare, sprang i säng för att springa upp. Tid är den största bristvaran för kvinnor. Inte mer teknik på vänteläge.

Under 90-talskrisen var kvinnorna konjunkturens stötdämpare och så ser det ut att bli nu också. Kvinnor är krockkuddar för de systemfel som uppstår när de ekonomiska teorierna spårar ur i en verklighet som formats av en majoritet män.

Men det intressanta med feminismen är att den inte inskränker sig till att räkna huvuden. Det intressanta är feminismens förändringspotential. Vad händer när kvinnor, och män, med feminism som gemensam nämnare tar upp kampen mot den manliga maktordningen? Det gemensamma, feministiska ”vi:et”, skapas då i erfarenheter av motstånd och av erfarenheter av kvinnors underordning. Det avgörande, då, är inte vad du har mellan benen utan vad du har i huvudet. Det avgörande är att låta maktfrågan stå i centrum.

Om man reducerar feminismen till att bara betyda att det ska vara lika många kvinnor som män överallt, ja då kan man naturligtvis säga att feminismen kan tjäna vilket politiskt och ekonomiskt system som helst. Man kan naturligtvis förenklat säga att det som kapitalismen kräver är någons underordning, inte nödvändigtvis kvinnors underordning. Varför har det då blivit kvinnor?

Filosofen Pierre Bourdieu (”Den manliga dominansen”, Daidalos 1999) har uttryckt det så här: ”Det utmärkande för de dominerande är att de är i stånd att få sitt eget särskilda sätt att vara, erkänt som allmängiltigt. Vad det än gäller är definitionen av färdighet full av manliga implikationer som har egenheten att inte tyckas vara manliga.”

Män (som grupp) blir alltså aldrig benämnda eller tilltalade i termer av kön och makt. Det betyder att män inte finns som politisk kategori. Det betyder i sin tur att kvinnor (som grupp) kan beskrivas som underordnade utan att män pekas ut. Konflikten finns inte. Alla kan bekänna sig till jämställdhet och rättvisa löner. Alla kan vara överens om att vi måste få en förändring samtidigt som ingenting behöver hända och ingen kan avkrävas ansvar. Det är elegant!

Har man ett maktperspektiv, vilket feminismen har, synliggörs detta. Då blir könsskillnader, könsrelationsproblem och kvinnors sämre villkor en maktfråga. Problemen går att politisera, göras offentliga, och därmed förändra.

Men det innebär också att spräcka myten om att svensk jämställdhet har kommit så långt. Det innebär att sticka hål på en jämställdhetspolitik som talar konsensus, icke-makt, harmoni mellan könen, heteronormativitet och svenskhet. Det innebär att utmana det tänkande som konsekvent undviker konflikt, makt och kön/genus och som också undviker intressemotsättningar som utgår från sexualitet, socioekonomiska villkor och ras/etnicitet.

En politisk organisering med feminismen som självständig ideologisk utgångspunkt är ett svar på (den svenska) jämställdhetspolitikens tillkortakommanden. Den politik som bedrivs innanför de ramar som vi brukar benämna ”höger” och ”vänster” är uppenbarligen oförmögen att lösa de konflikter och konsekvenser som den patriarkala maktordningen producerar..

Feminismen innebär ett historiskt brott mot ett traditionellt tänkande i klasstermer respektive i liberala individtermer. Alltså kan inte feminismen höra till någon. Den är självständig. Den står på egna politiska ben. Den går framåt, i organiserad form.  Just nu är den på väg till Bryssel.

Gudrun Schyman

Talesperson för feministiskt initiativ

Kandidat i EU-parlamentsvalet: skickaschymantillbryssel.nu.