26 aug Feministbrev nr 57 – Med fötterna på jorden

I gårdagens Expressen (25 augusti 2009) kunde vi läsa astronaut Christer Fuglesangs funderingar om framtiden. Han ser framför sig hur Svea Svensson, Sveriges tredje astronaut, rapporterar från en lyckad landstigning på planeten Mars år 2032. Inget är omöjligt, bara man har pengar, menar han, och propagerar för att Europas rymdorganisation, ESA, ska bli en del av EU. Fuglesang hävdar att ”vi” genom att stärka ”våra” rymdtekniska muskler också stärker EU:s roll i världen och på så sätt bidrar till freden.

När män propagerar för miljardrullningar på högtflygande teknikprojekt och dessutom tar till brösttoner om ledarskap och fred, och inte drar sig för att använda en kvinna (om än fingerad) som frontfigur, då finns det anledningen att ställa frågor.

Den första är – i vems intresse? Det räcker inte med svepande svar på temat ”mänsklighetens”. Vi har varken tid eller råd med det, längre.

Bakgrunden till Fuglesangs resonemang är att USA:s rymdbudget inte räcker för att uppnå målet om en ny bemannad farkost år 2015 och amerikaner på månen fem år senare. Fuglesang ser i det en möjlighet till tätare samarbete mellan Nasa och ESA. Fler satsar mindre men det blir mer. Det är samma resonemang som ligger till grund för det alltmer avancerade militärteknologiska utvecklingssamarbetet i Europa och mellan EU och Nato. Jag skulle vilja vet hur både ESA och Nasa är kopplade till det här växande militärindustriella komplexet.

Den andra frågan är – vilka andra intressen får stå åt sidan, om rymdäventyret ska bli verklighet? År 2015 är ett intressant år. I september 2000 enades nämligen världens ledare på FN:s millennietoppmöte om åtta mätbara mål – bland annat att halvera fattigdomen, minska spädbarnsdödligheten med två tredjedelar och ge alla barn en grundskoleutbildning fram till detta datum.

Det har gått framåt under de nio år som passerat, om än allt för långsamt. Men dessvärre riskerar de små framsteg som gjorts att gå förlorade på grund av den globala ekonomiska krisen.

Bara i år kan ytterligare omkring 90 miljoner människor komma att bli extremt fattiga och över en miljard människor är nu hungrande eller kroniskt undernärda. Sju av åtta mål kommer inte att nås. Och det enda mål som varit inom räckhåll – att halvera fattigdomen – är även det i farozonen.

Trots att krisen skapats i den rika världen är det de mest sårbara som kommer att drabbas hårdast. I låginkomstländer är det kvinnor, barn och de fattigaste i samhället som är mest utsatta. Tidigare erfarenheter visar att flickor drabbas hårdare än pojkar och oftare får sluta skolan.

Ökad fattigdom leder samtidigt till ökat antal dödsfall. En minskning av BNP med tre procent tros leda till att barnadödligheten mer än fördubblas. I en del utvecklingsländer är dessutom sannolikheten att ett fattigt barn dör fyra gånger så stor som för ett rikare barn i samma land. Återigen är flickor värst drabbade – under en ekonomisk kris är dödligheten fem gånger högre bland flickor än bland pojkar.

Men det här är ingen naturgiven ordning. Om alla länder följer forskarnas strategi för hur målen ska nås skulle vi år 2015 kunna konstatera följande förändringar på jorden;

* En halv miljard människor har befrias från fattigdom.

* 300 miljoner människor har förskonats från hunger.

* Två miljoner barn har räddats från att dö före fem års ålder.

* 350 miljoner människor har fått tillgång till rent dricksvatten.

* 650 miljoner människor har fått tillgång till hygieniska toaletter.

Rymden har starka ekonomiska och politiska företrädare på jorden. Att leda utvecklingen genom att vara först i kampen om dominans, den här gången i rymden, är det urgamla patriarkala tänkandets givna mönster. Lika säkert är att kvinnors mänskliga rättigheter och kampen mot fattigdomen då får stå tillbaka.

Jag är överens med Fugelsang på en punkt – vad som ska bli verkligt år 2015 är uteslutande en politisk fråga.

Gudrun