23 nov Feministbrev nr 60 – Sexköp – ett brott utan brottsoffer?

”Mäns våld mot kvinnor är inte förenligt med strävandena mot ett jämställt samhälle och måste bekämpas på alla sätt. I ett sådant samhälle är det också ovärdigt och oacceptabelt att män skaffar sig tillfälliga sexuella förbindelser med kvinnor mot ersättning.” Så löd 1998 års kvinnofridsproposition och lagen mot köp av sexuell tjänst var född. Lagstiftarna observerade att ett samhälle inte är jämställt där män utövar sexuellt våld mot kvinnor genom att köpa kvinnors kroppar för sexuella ändamål, eftersom det gör kvinnor ekonomiskt, kulturellt och politiskt underordnade män.

Jag tror att det är nödvändigt att påminna om det här resonemanget, nu när vi ser hur liberala politiker och debattörer ifrågasätter sexköpslagens existens. Både centerns och folkpartiets ungdomsförbund har lyft frågan och det finns också riksdagsledamöter, bl.a. centerns Fredrik Federley, som har skrivit motioner om att lagen ska avskaffas. De menar att prostitution är ett avtal om tjänster, mellan två vuxna, och egentligen inte konstigare än att man går till frisören i stället för att klippa sig själv eller till massören i stället för att knåda sina ömmande leder själv. Ett område för kreativ entreprenörskap alltså, särskilt lämpligt för kvinnor som vill starta egna företag.

En sådan hållning borde inrangera prostitutionen under begreppet hushållsnära tjänster kanske, och ge skatteavdrag för köparen? Dessutom borde vi väl genast inrätta en yrkesutbildning. Särskilda gymnasielinjer, precis som vård och verkstad, med möjlighet till karriärgångar genom vidareutbildning i tekniker och materialkunskap. Allt annat är moralism. Menar de liberala debattörerna.

Att de här resonemangen om legalisering nu är på tapeten igen kräver att en grundläggande frågan ställs: – Har prostitution med sex att göra?

För mig är det nämligen självklart att vi inte ska ha en lag som reglerar människors sexualitet. Möjligen är det så att debatten blivit förvirrad just därför att flera debattörer tycks tro att prostitution handlar om sexualitet och sexuell lust. På t.ex. Prostitutions- och Spiralenheten i Stockholm, berättar klienter, som både sålt och köpt sexuella tjänster, att försäljningen/köpen aldrig handlar om sexuell lust. Istället kan transaktionen för båda parter handla om att reducera ångest. Det kan också handla om att tjäna snabba pengar för att kunna betala tillbaka en skuld. Vid djupare och längre samtal framkommer en förståelse av prostitutionen som ett självskadebeteende. En upplevelse av värdelöshet kan manifesteras i ett ytligt rolltagande baserat på makt. Mannen demonstrerar makt genom att köpa. Kvinnan gör samma sak genom att ha kontroll över vad som får göras och vad som inte får röras. Betalningen kan paradoxalt nog ge bägge en känsla av överläge. Makt och maktlöshet vävs samman i ett möte inom ramen för genuskontraktets starka och oskrivna lagar.

Sexköpslagen är alltså inte en moralisk lag som talar om att en viss sorts sex, mellan vissa människor, kända eller okända, är fel. Det lagen säger är att det är förbjudet att köpa en annan människas kropp och utnyttja den för ändamål och tjänster som till synes har med sexuell lust att göra. Lagen reglerar alltså inte vår sexualitet utan det som händer när det inte längre handlar om sexualitet.

Vi kan se flera positiva effekter av sexköpslagen.

• Lagen kriminaliserar efterfrågan det vill säga det som gör att prostitution förekommer.

• Prostitutionen blir allt mer synlig. Ju bättre polisen blir på att gripa sexköpare och ju mer ekonomiska resurser som läggs på detta arbete ju synligare blir prostitutionen. Aldrig tidigare har vi kunnat få en så bra inblick i prostitutionen och få veta så mycket om vilka det är som köper sexuella handlingar.

• Prostituerade upplever att det är lättare att anmäla våld och våldtäkter. Vilket naturligtvis beror på att det inte är de prostituerade som är kriminella utan köparen. Personer som säljer sexuella tjänster behöver inte längre känna sig tvingade att hålla våld och våldtäkter hemliga.

I juridisk mening är det den som köper sex som begår ett brott. Brottet begås av en person i förhållande till en annan person. Begås ett brott finns det också ett brottsoffer. Brottsoffret är rimligen den andra personen som är involverad i transaktionen, det vill säga personen som köps för att utföra den sexuella tjänsten. Men så är det inte idag.  Märkligt nog är sexköp ett brott utan offer.

I tolkningen av den svenska sexköpslagen finns nämligen inte några brottsoffer. Det som är kriminellt är själva köpet eller försök till köp och det som brottslingen köper är handlingar eller tjänster. Handlingar kan inte betraktas som brottsoffer – men handlingar kan heller aldrig utföras utan att en människa genomför handlingen. Det vill säga den som köps för sexuella tjänster. Det innebär följaktligen att personer som köps för sexuella tjänster borde betraktas som brottsoffer.

Brottsofferstatus ger den som utsatts rättigheter till vård och stöd men statusen är också grund för att civilrättsligt kunna kräva skadestånd från sexköparen. Med ett sådant nytt steg (i lagen) skapas en ekonomisk möjlighet att förändra den prostituerades situation utan att staten behöver betala. Det är sexköparen som ska betala. Civilrättsliga skadestånd placerar ansvaret där det hör hemma. Det är den som kränker som ska kompensera offret.

Förutom att lagstiftningen, genom den här förändringen, skulle bli juridiskt komplett, skulle det också underlätta för de prostituerade som vill sluta sälja sex. Dagens straffvärde, böter till fängelse upp till sex månader, är detsamma som för snatteri. Nivån är orimligt låg och signalerar att detta inte är något allvarligt brott, vilket också påverkar polisernas arbete. Polisen tar de brott som ligger högst på straffskalan först.

För att forma ett samhälle där kroppar inte är till salu, måste vi synliggöra maktförhållandena och utkräva ansvar där ansvaret finns. Lagstiftningen är en viktig del i den processen. Därför ska sexköpslagen inte bara kvar utan dessutom skärpas.

Gudrun Schyman

Talesperson i Feministiskt initiativ