23 dec Feministbrev nr 61 – Hög tid för lägre arbetstid
Kvinnors ”dubbelarbete” och allt vad det innebär av stress, hälsoproblem och sämre möjligheter i arbetslivet, görs ofta till individuella problem, förpackat i en påse som det står ”Livspussel” på. Jag menar att det snarare handlar om lösningar på strukturell och politisk nivå. Idéerna som mejslades fram under 70-talets kvinnorörelse har klimathotet nu gjort högaktuella.
Viktigt att veta är att det var ett annat politiskt klimat på 70-talet. Utvecklingen har sedan dess gått mot en privatisering i alla bemärkelser. Också de politiska perspektiven har snävats in. Strukturella problem omdefinieras till privata tillkortakommanden.. Det har inneburit att diskussionen om samhällsplanering, bostadsbyggande och kollektivhus nästan betraktas som ”sekterism”. Det handlar alltså inte bara om att den feministiska rörelsens agenda förändrats, utan snarare har hela samhällsklimatet förändrats.
Nu måste frågorna aktualiseras igen. De krav som kvinnorörelsen drivit länge om närhet i samhällsplaneringen, kortare arbetstid och ett ekonomiskt och ekologiskt helhetsperspektiv, är nämligen på ett avgörande sätt kopplat till klimatfrågan.
Ser vi på den internationella utvecklingen inom samhällsplanering och bostadsbyggande så finns där ett tydligt mönster – ökande transporter. Hur många barn kan till exempel gå själva till och från skolan? Antalet har gått ner i alla länder. Det innebär att föräldrarna måste följa eller köra dem. Resultatet blir det ännu mer biltrafik, ännu farligare – och ännu färre kan gå själva. Man kan mäta hur lång tid det tar för människor att bädda och städa, men hur mäter man det ”onödiga” resandet?
Klimatfrågan öppnar för nödvändiga förändringar just av den typ som länge diskuterats inom en bred kvinnorörelse. T.ex. frågan om arbetstidsförkortning. Den kan vara en motor och ett verktyg i den förändring av våra konsumtionsmönster som är nödvändig. Därför är den frågan viktig att lyfta igen, nu i ett bredare perspektiv. Fackföreningsrörelsen, där de tongivande delarna fortfarande är mansdominerade, har alltid varit kallsinniga inför kravet på kortare daglig arbetstid men nu är tid att tänka om.
Det är faktiskt inte så länge sedan det fanns en stor majoritet som såg att välfärdsutvecklingen också innefattade en fortsatt förkortning av arbetstiden. Att gå från 48 till 40 timmars arbetsvecka tog tid. Men när det sista steget togs, på 1970-talet, och lediga lördagar infördes, fanns det en bred majoritet i riksdagen, bortsett från moderaterna, som ville se en fortsättning. Enligt en statlig långtidsutredning från den tiden skulle 30-timmarsveckan vara genomförd år 2010!
I samhällsdebatten verkar alla verkar vara överens om att barn och unga behöver mycket mer tid med sina föräldrar, att små barn inte ska ha för långa dagar på dagis och att även tonåringar behöver mycket tid med föräldrarna. Det här står i stark motsättning till regeringens, och numera också oppositionens (?) politik, där allt fler ska jobba allt mer, allt längre. Därför är det viktigt att arbetstidsfrågan breddas till att handla om mer än föräldraskap.
Arbetstiden får konsekvenser för miljö, hållbar utveckling, hälsa, stress, som särskilt drabbar kvinnor på grund av dubbelarbetet, och är en viktig del i en allmän välfärdsutveckling.
Komplexa sammanhang och frågor, som klimatfrågan, ska inte snuttifieras. Tvärtom måste vi se att långsiktig hållbarhet måste ha sin förankring i ett vidgat välfärdsbegrepp där sänkt arbetstid kan resultera i både minskade utsläpp och minskad överkonsumtion. Tid eller prylar – vad värdesätter vi mest. Vad naturen tål vet vi numera och insikten att vi redan passerat smärtgränsen måste mana till eftertanke. Något för de stundande helgerna kanske?
God Jul och Gott Nytt Feministiskt År!
Gudrun Schyman