Det är helt orimligt att det skiljer flera tusenlappar i månaden i lön efter en gymnasieexamen vid fordonstekniska linjen och en examen vid vårdlinjen. Löneskillnaderna  mellan vården och verkstan, mellan tjänstesektorns ICA och IT och mellan akademikernas socionomen och ekonomen är den största löneskillnaden vi har i Sverige.

– Under ett arbetsliv på 40 år blir det minus 1,2 miljoner kronor för en enskild kvinna, räknat på heltid. Tar vi den faktiska skillnaden, med deltid, blir det minus 3,6 miljoner. Massor med pengar! Det påverkar alla socialförsäkringar – a-kassa, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och i slutändan pensionen!

– Vi har ett pensionssystem som producerar fattigpensionärer på löpande band, där en majoritet är kvinnor. Detta administreras av en regering som kallar sig feministisk. Rekord i hyckleri!

– Höj garantipensionen, skrota PPM- systemet, stärk den allmänna pensionen, använd pensionsfonderna till grön omställning och hållbar utveckling!

– riksdagspartierna har låst in sig i en pensionsarbetsgruppen och vägrar flytta ett kommatecken med mindre än att de är överens. Det är värre än i Vatikanen. Där kommer det i alla fall ut lite vit rök efter ett tag. Här kommer ingenting! Därför måste arbetsgruppen uppläsas och pensionerna diskuteras i vanlig demokratisk och öppen ordning!

– Sänk arbetstiden i stället för skatten! Vi lever inte för att arbeta, vi arbetar för att leva. Vi ska ha rätt till arbete och tid att leva. Fler kommer att orka mer, det blir färre sjukskrivningar och mindre arbetslöshet.

– vi vill ha kortare arbetstid, trygga anställningar och rättvisa löner !

Feministbrev 141 – försvarsministerns förlorade heder

Under tre veckor i september  kommer stora delar av Sverige att förvandlas till en övningsplats för krig.  Övningen Aurora är den största svenska försvarsövningen på över 20 år. Närmare 20 000 soldater kommer att delta. Internationella förband från flera Nato-länder, inkl. USA, kommer att delta. Övningar kommer att ske till sjöss, i luften och i stadsmiljö. Övningsområdet är koncentrerat till Göteborg, Gotland, Stockholm och Mälardalen. Antaganden som ligger till grund för övningarna är att Sverige utsätts för ett anfall och syftet för den svenska Försvarsmakten är att öka den militära förmågan.

Den politiska bakgrunden är regeringens (S+MP) uppgörelse med M, KD och C om försvarspolitiken fram till år 2020. Uppgörelsen innebär att Sverige ska gå från att ha ett insatsförsvar till ett försvar som ska kunna möta väpnade angrepp. Samarbetet med Nato-länderna har utvecklats genom det Värdlandsavtal som Riksdagen beslutade om i maj 2016.

Redan då, inför riksdagens behandling av Värdlandsavtalet, fanns en växande opinion mot planerna. Den bestod av feminister,fredsrörelse, folkvalda och säkerhetspolitiska experter. Samtliga efterlyste en mer kunskapsbaserad omvärldsanalys och en betydligt bredare definition av begreppet säkerhet.

Redan då, 2016,  bl.a. på Folk och Försvars årliga möte i Sälen, började försvarsminister Peter Hultqvist att misstänkliggöra kritikerna. Han frågade vems intressen fredrörelsen egentligen arbetade för och lät påskina att kritiken i själva verket gynnade Rysslands intressen. Vi var många som häpnade över detta öppna misstänkliggörande, inte minst med tanke på att flera av kritikerna var medlemmar i samma parti som Hultqvist.

Sedan har det fortsatt. I maj i år kunde vi läsa i DN (7 maj 2017) att ministern varnade för pågående rysk påverkan mot Sveriges försvarsövning Aurora. Han drog paralleller till debatten inför värdlandsavtalet.  ”Vi kommer säkert att få se desinformationsaktiviteter och påverkansoperationer utav olika slag där olika typer av aktörer kommer att dyka upp på arenan”.  Han tillbakavisade påståenden om att övningen skulle öka spänningen i Östersjöområdet och menade att ”det måste vara vår suveräna rätt att bedriva en sådan här övning utan att någon annan ska försöka att propagandistiskt sätta in den i något slags spänningshöjande scenario”. Detta som en kommentar till att bl.a. organisationen ”Kvinnor för Fred” framfört kritik.

Senare samma månad, maj 2017, höll USA:s försvarsminister James Mattis en pressträff, efter möte med den svenska ministern, med budskapet att USA ser Sverige som en vän och allierad. ”Amerika kommer inte att överge sina allierade och partners. Vi kommer att stå vid Sveriges och alla andra demokratiers sida. Sverige är inte en Natoallierad men det är ändå från vår synpunkt en vän och allierad”, sade James Mattis (DN 20 maj 2017). Försvarsminister Hultqvist kommenterade nöjt att det är mycket tillfredsställande att USA gör den här typen av markering.

Det nära samarbetet med USA och Nato har sakta men säkert byggts upp under flera regeringar men det är uppenbart att det vi ser nu, under S+MP-regeringen, är att samarbetet har nått en ny och högre nivå. Snabbspår till större militära muskler och ökat Nato-samarbete, men utan att den kontroversiella frågan om medlemskap tas upp. Om jag vore socialdemokratisk fredsaktivist, och det finns många, eller om jag vore Miljöpartistisk fredsaktivist, och det finns också många, skulle jag känna mig totalt förråd. För mig som varit aktiv i den nationella och internationella fredsrörelsen sedan 80-talet kan jag bara konstatera att försvarsministern totalt förlorat sin heder när han började anklaga fredsrörelsen för att gå Putins ärenden.

Hans uttalanden har fångats upp av många, senast i Expressen.  Putin måste älska den svenska fredsrörelsen skriver Expressen på ledarplats den 17 juni. Jag tror precis tvärt om. Jag tror Putin älskar den svenska krigsretoriken, den pågående svenska militära upprustningen och Sveriges idoga samövande med olika Nato-länder. Putin behöver tydliga fiender att peka på för att kunna motivera upptrappade attacker mot mänskliga rättigheter på hemmaplan. Den ryska demokratiavvecklingen tar sig alltmer repressiva uttryck och protester möts med kriminalisering. För att framgångsrikt kunna göra detta, och för att kunna försvara annekteringen av Krim och invasionen i Ukraina, behöver Putin kunna peka på en hotande omvärld som i aggressiva ordalag och med ökad militär upprustning utgör en tydlig fiendebild.

En omvärldsanalys borde synliggöra att det inte är genom värdlandsavtal med Nato och ökad militär övningsverksamhet som Sveriges politiska oberoende och självständighet kan manifesteras. Sverige har aldrig kunnat försvara sig militärt och kommer aldrig att kunna göra det. Vår möjlighet ligger i en ständigt ökad avspänning, inte i alarmistisk krigshets.

Den globala klimatproblematiken accelererar, antidemokratiska krafter i Europa stänger gränser och bygger murar, mänskliga rättigheter är under attack, terror och militarism driver människor på flykt i en omfattning som vi aldrig tidigare sett. De mänskliga tragedierna är outhärdliga. Hoten är globala och i det läget borde den säkerhetspolitiska analysen vara betydligt mer komplex än att den ska utgår från spekulationer om Rysslands oberäkneliga uppförande.

På 1980-talet var fredsrörelsens paroller bland andra ”Norden kärnvapenfri zon” och ”Östersjön – fredens hav”. Det är bara att veckla ut banderollerna igen och komplettera med en ny – Militär nedrustning för mänsklig säkerhet! Vi behöver ta ett stort modigt civilisatoriskt steg framåt i en tid då många backar in i rädsla, isolationism, militarism och nationalism.

Gudrun

som önskar trevlig sommar och låter Feministbrevet ta lite semester.