30 sep Feministbrev 121 – Hallå – det är politiska beslut som gör att det ser ut som det gör!

Ursäkta att jag skriker högt men det känns nödvändigt. När vi alla värms av den våg av solidaritet och engagemang som så många människor just nu visar på tågstationer, i hamnar och ute i kommuner så måste det sägas högt. Det är politiska beslut som gör att det ser ut som det gör!

När hela EU-maskineriet verkar gå i baklås så är det för att de regler som man (tidigare) varit överens om, Dublinförordningen, transportörsansvaret, osv. osv. är just de regler som de flesta vill ha.

Det som pågår nu har pågått länge. Det har funnits tonvis med tid att ändra reglerna och rätta till uppenbara missförhållanden men det har inte gjorts. Av den enkla anledningen att problemen inte uppfattats som missförhållanden.

I själva verket har EU:s medlemsstater under lång tid byggt upp just det regelverk som vi nu ser konsekvenserna av. Ett regelsystem som underminerar rätten till asyl, som kriminaliserar fri rörlighet och som systematiskt stänger ute andra än EU-medborgare. På samma sätt har EU:s direktiv om transportörsansvar (ingen får gå ombord om inte alla papper och visum är i ordning) förflyttat EU:s gränser och överlåtit gränskontrollansvar och bedömningen av eventuella asylskäl till personal på flyg- och båtbolag. I praktiken innebär det att alla lagliga flyktvägar stängts. Antalet människor på flykt har aldrig varit större och det ökar. Den politiska viljan att värna asylrätten är sviktande och snarare har medborgarskapet, inte människan, blivit basen för rättigheter.

Allt detta är resultatet av politiska beslut – inte följden av någon oförklarligt.  På samma sätt som den situation som nu råder i de länder som människor flyr från är resultatet av politiska beslut. USA:s invasion i Irak, det irakiska civilsamhällets sönderfall, maktstrider som förde Assad till toppen, ett blodigt krig mot oppositionen och slutligen den islamska statens (IS) inträde på scenen, med ambitionen att bygga en regelrätt stat. Ingenting kan någonsin ursäktas men allt har en historia. En politisk.

Därför måste den goda vilja och den storslagna solidariteten gå hand i hand med politiskt handlande.

Kraven ska riktas till de som har politisk makt att förändra.

För att t.ex. skapa säkra flyktvägar kan den svenska regeringen helt på egen hand

• utfärda humanitära visum
• öppna ambassader och konsulat för asylsökande
• fördubbla flyktingkvotuttagningen via UNHCR (idag 1900)
• stärka rätten till familjeåterförening.

I tidningen ETC (http://www.etc.se/ledare/flyktingkatastrofen-ar-ingen-naturkatstrof) påminner Göran Greider oss om att vi, inför USA:s invasion i Irak år 2003, var hundratusentals demonstranter på gatorna världen över. Jag minns också en debatt i Riksdagen där jag blev anklagad för att inte vilja ”befria kvinnorna” när jag talade mot svensk support av invasionen. Det var jag och Saddam Hussein, förenade i förtrycket av kvinnorna, menade krigsförespråkarna.

Alltså – låt solidariteten blomma, imponeras av allt fantastiskt gräsrotsarbete men glöm inte att påverka politiken!

Gudrun Schyman