24 jan Feministbrev 93 – Stafettpinne som saknar mottagare
På konferensen ”Stafettpinnen- en konferens om jämställdhetspolitiska satsningar då, nu och i framtiden” som arrangerades av Delegationen för jämställdhet i arbetslivet (www.jamstalldhetiarbetslivet.se) på Norra Latin i Stockholm den 17 januari diskuterades de statligt offentliga utredningar om jämställdhet som gjorts de senaste åren.
Maria Hemström Hemmingsson, huvudsekreterare för delegationen, redogjorde för var vi står i dag när det gäller ett jämställt arbetsliv. Lönegapet mellan män och kvinnor är ett problem som kvarstår. Män tjänar 14 procent mer än kvinnor om man talar om heltidsarbete. Tar man med det faktum att kvinnor och män jobbar i olika sektorer kvarstår en löneskillnad på 5,9 procent. Ännu större blir skillnaderna (25 procent) om man ser till dem som arbetar deltid (var tredje kvinna och var tionde man arbetar deltid).
Räknar man den sammanlagda förvärvsinkomsten för personer mellan 20-64 år i Sverige så tjänar kvinnor i genomsnitt 3,6 miljoner mindre än män under en livstid. Räknar man på det obetalda arbete som kvinnor i Sverige utför jobbar kvinnorna i genomsnitt 6 år mer obetalt än män.
Det här får konsekvenser för pensionen. Låg lön ger låg pension. Det allmänna pensionssystemet bygger på livsinkomstprincipen vilket resulterar i att kvinnor är förlorare. Män har högre löner och tar ett mindre ansvar för barn och hem och män har också ett högre pensionssparande. Frånskilda kvinnor i åldern 65-69 år har betydligt lägre pension än andra kvinnor. En förklaring är att intjänad tjänstepension normalt inte delas mellan makarna vid en skilsmässa. Kvinnor skulle behöva ett tillskott på 30% för att få samma pensionsnivå som män.
Lönegapet har bestått i decennier och har till och med ökat i privat sektor. Den utredning som kom på 90-talet, om fördelningen av ekonomisk makt och ekonomiska resurser mellan kvinnor och män, med titeln Ty makten är din Myten om det rationella arbetslivet och det jämställda Sverige (SOU 1998:6) konstaterade i en tillspetsad snabbsammanfattning, som fortfarande är giltig:
Arbetslivet fungerar inte rationellt
Könskvotering (av män) är vanligt
Män är som korkar flyter alltid upp
Bättre att satsa på könsbyte än utbildning
Offentlig sektor exploaterar kvinnor
Den stafettpinne som konferensen symboliserade jämställdhetsarbetet med ger anledning att analysera varför det hänt så lite trots att vi vet så mycket. Den mest kritiska fasen i ett stafettlopp är växlingen. Att pinnen går från hand till hand utan att loppet stannar av. Jämställdhetsarbetets alla utredningar och kloka förslag saknar mottagare. Det är alltid någon annan, någon annan stans, som ska göra jobbet. Frågorna har ingen egen hemvist i politiken. Det saknas en minister med mandat (nuvarande har samordningsansvar, det är allt), det saknas ett departement, det saknas en myndighet och det saknas en motpart. Konflikten förblir dold. Alla kan vara överens om jämställdhet och framställa det faktum att vi inte är där ännu som antingen oförklarligt (tillsätt en utredning!) eller som en konsekvens av enskilda individers (kvinnors) oinformerade (yrkes)val (informera mera!). Det är naturligtvis inte en konsekvens av oinformerade individuella val. Det är en konsekvens av att det finns ett motstånd att förändra. Det handlar om makt. Agneta Stark, moderator för konferensdagen, konstaterade i ett klokt citat att förändring handlar inte bara om att ha kunskaper. Det kräver också mod.
Delegationen för jämställdhet i arbetslivet är på plats och ska jobba fram till oktober 2014. De har som en av sina uppgifter att stimulera debatt. Låt oss alla hjälpa till med det!
Gudrun