21 feb Feministbrev 94 – Socialpolitik för samhällsutveckling

Jag lever i skuggan av mitt eget liv, skriver en kvinna som svarat på Uppropet: Berätta hur du har det! som öppnades på www.socialaktion.nu i maj 2012. Nu finns vittnesmålen samlade i en skrift som heter ”Onådiga Luntan”,http://socialaktion.nu/wpcontent/uploads/2013/02/20130219_onadiga_luntan.pdf.
Det är en alldeles förfärande tung och skrämmande läsning, skriver inledningsvis de som satt samman materialet. Jag håller med. De samlade berättelserna från människor som slängts ut från det generella socialförsäkringssystemet, från sjukförsäkringen, a-kassan men också nekats försörjningsstöd/socialbidrag, samhällets sista skyddsnät, visar att det sätt som folk behandlas på faktiskt är sjukdomsalstrande, i sig. Människor blir sämre. Oro och otrygghet dränerar redan utsatta på kraft och energi. Möjligheten att resa sig mals ner till vanmakt. Luntan är nu överlämnad till den sittande Socialförsäkringsutredningen. Förhoppningen är att läsningen ska göra politikerna (regeringen) medvetna om hur landet ligger och hur starkt behovet av förändring är.

Jag skummar bland rubrikerna; Jag är så rädd för framtiden. En makalös mammas kamp. Jag bara gråter och gråter. En fruktansvärd förföljelse. Jag är beroende av min sambo. Livrädd för försäkringskassan. Totalt rättslös och helt ensam. Min ekonomi har havererat. Kassan ignorerade läkarintyg. Jag är en förtvivlad kvinna. Lägger mig hungrig om kvällen. Sonen fick nya skor av kyrkan. Jobbar full tid för halv lön. Jag lever med sorg varje dag. Längst ner finns inget skyddsnät, Socialarbetare syndabockar. Socialtjänsten raserade mitt liv. Försäkringskassan vet bättre än dig och din läkare. Mycket nära att ta livet av mig. Ingen tar hänsyn till barnet. A-kassa på samma nivå sedan 2002. Osv. osv. osv.

Detta är nutid. Vi ser samma sak i all den statistik som nu kommer. Vi ser tydligt hur både kön och klass ligger som raster över våra liv. Tabellerna visar det vi redan vet: de som har mycket får mer, de som har lite får mindre. Män tjänar mest och har flest toppositioner. Kvinnor tjänar minst och får skrala pensioner. Längst ner finns den ensamt försörjande mamman och den invandrade kvinnan.
Jamen, vi har inte råd med mer, kanske någon invänder. Fel, fel, fel!!! Investeringar i fattigdomsbekämpning, hälsovård och utbildning skapar större produktivitet i samhällsekonomin. De flesta är överens om detta när det gäller utvecklingsländer men det är lika giltigt här. En omfattande forskning kan i dag visa att just investeringar i humankapital (hälsa, kunskap etc) och socialt kapital (social tillit, väl fungerande institutioner) har en avgörande betydelse för ett lands välstånd. En offensiv socialpolitik bidrar till att stabilisera efterfrågan i samhällsekonomin och hålla sysselsättningen uppe. En offentlig sektor med bra löneläge ger en stabilitet i ekonomiskt svajiga lägen.
Vi vet också att det är lättare att få (politiskt) större stöd för socialpolitiken om den utformas som en generell, inkomstrelaterad politik som omfattar alla invånare. Socialpolitik som utgår från en snäv budget och bara inriktas på de mest behövande, resulterar i att majoriteten betraktar den utsatta minoriteten som tärande bidragstagare. Det minskar skattebetalningsviljan i en spiral nedåt. En framgångsrik socialpolitik kan skapa både större skatteintäkter och större skattebetalningsvilja, i en spiral uppåt.
Läget nu är att landet faller isär, politiken pressas tillbaka, regeringen monterar ner skyddsnäten, floskler fyller tomrummen i debatt efter debatt. Allt otryggare anställningsformer skapar tystnad på arbetsplatserna.
Jag tycker att Fredrik Reinfeldt ska lägga fram nästa budget på en socialbyrå och att han ska deklarerar att den Nådiga luntan nu går hand i hand med den Onådiga luntan. De konkreta förslagen kan innehålla allt från höjt underhållsbidrag till sänkt arbetstid. Socialförsäkringar som höjs i nivå med kostnadsutvecklingen och sedan värdesäkras. Bort med taken! Öppna dörrarna!

Socialpolitikens yttersta mål är enskilda människors värdighet och välfärd. Att ta ansvar måste vara mer än att agera kamrer. Budget i balans är inte ett tillräckligt mål. Inte för socialpolitiken och inte för någon annan politik heller.
Välfärden ska inte definieras som ett skyddsnät utan som ett verktyg för att bygga ett jämställt och demokratiskt samhälle, fritt från diskriminering, våld och exploatering, både av miljö och människor. Välfärdstanken är själva kittet i samhället, det som håller samman och skapar ekonomisk och demokratisk självständighet i vardagen. Långsiktigt och hållbart. Vi behöver social politik. Nu!

Gudrun