25 maj Feministbrev 97 – Money, money, money,

Kommer ni ihåg? Donna som slet hårt för små pengar och drömde om att gifta sig med en rik man. Han som skulle ge henne allt det hon inte kunde få. Allt det hon pekade på.
Refrängen ”Money, money, money, must be funny, in the rich man´s world” speglar ett ideal som påverkar män och kvinnor också idag. Jag tror i och för sig att det är ytterst få kvinnor som ser rika män som lösningen på sina drömmar. Och jag tror det är få män som ser som sin livsuppgift att uppfylla en kvinnas materiella krav. Men ändå finns det något som lever kvar. En rollfördelning som skaver. En fantasi som ska fyllas. En riktning som ska stakas ut. Men av vem och hur?
Mina bägge föräldrar växte upp i fattiga hem. Deras föräldrars uttalade förväntningar var att barnen skulle få det bättre. Mina föräldrar fick det betydligt bättre än sina föräldrar men de levde kvar i den samhällsklass som fortsatte att bäras av en önskan om att barnen skulle få det bättre. Och det fick vi. Bättre utbildning, bättre materiellt ordnat, t.o.m. en liten buffert på banken. Genom den i vårt land historiskt snabba utvecklingen från fattigdom till välstånd har strävan efter att få det bättre förts från generation till generation. Vi har alla påverkats av detta.
Föräldrars förväntningar är en stark drivkraft. På gott och på ont. Idag kan det göra ont. Många föräldrar känner en oro över att barnen inte kommer att få det bättre. De kommer kanske att få det sämre. Vad säger vi till våra barn då? Vad skickar vi med dem som drivkraft? Vad säger vi nu?
När jag växte upp var det inte så farligt att börja jobba efter nian. Vi var flera i klassen som gjorde det. Och det fanns jobb. Att läsa på kvällarna och komma igen senare var ganska enkelt, om man ville det. Det fanns t.o.m. kryphål på Högskolans bildningsstaket. Och ville man inte plugga fanns ett vuxenliv med självbestämmande som hägrade och gick att realisera redan innan tjugo. Det fanns bostäder så man kunde flytta hemifrån och bli vuxen. Det fanns sociala skyddsnät som inte var så stigmatiserande. Ordet utanförskap fanns inte alls.
Det var inte bättre förr men det var lättare. Man var inte så utsatt när man var utsatt. Man var inte så fattig när man var fattig. Det fanns fler. Fasaderna var inte så putsade. Fixeringen vid det totala självförverkligandet genom lönearbete fanns inte. Du var inte ditt arbete. – Vad gör du? var inte första frågan. Snarare vem är du och hur mår du? Föreställningen om att var och en själv, genom individuella val vid köksbordet eller vid datorn, helt själv skulle kunna forma sitt liv, fanns inte. Medvetenheten om maktfrågorna i samhället var större.
Det extremindividualistiska samhälle vi nu lever i producerar självförakt på löpande band. Den ekonomiska politiken, här och i Europa, undergräver möjligheten för många människor att överhuvudtaget kunna se sig själva i en berättelse som leder till något bättre. För mig, för mina barn, för mina vänner, för min omgivning, för min värld. Något håller på att gå förlorat. Samband och sammanhang. Helhet och hållbarhet. Mening och möjligheter. Kreativitet och kärlek. Extremindividualismen skymmer sikten. Vi blir blinda. Frustrationen får destruktiva utlopp där det inte finns konstruktiva möjligheter. Kvinnor vänder det inåt, i ohälsa. Män vänder det utåt, i våld.
Husby handlar om detta. Kön och klass. Inget annat. Och det är svårt nog.
Det är första gången i historien som vi inte med en självklarhet vet vad vi ska säga till våra barn. Vi vill dem väl och vi önskar dem bra liv men vad är det? När lösningen inte längre ligger i Money, money, money, materiell konsumtion och stereotypa könsroller – vad säger vi då?
Gudrun