20 jun Feministbrev 98 – Låt midsommarnatten föda en mänsklig mansroll!

Dags för Midsommar igen. Fallossymbolen på plats. Dags för sill och potatis och nubbe och … ? Kanske traditionen att alla ogifta kvinnor kan få drömma om sin tillkommande natten till midsommardagen? Men om det ska lyckas så måste man först plocka sju sorters blommor, klättra över lika många gärdesgårdar och därefter inte yppa ett ord före man somnar. Så säger traditionen. Den säger ingenting om vad ogifta män ska göra. Det kanske är dags att göra det. Säga något om det faktum att vi har en traditionell mansroll som är ur takt med tiden. Som ställer till problem. Inte minst för män.
Statsvetaren Bo Rothstein skriver om hotet från de unga, arga och ratade männen i samhället: Inför kravet att agera ut en manlighet som begränsar snarare än befriar, ser många unga män sig frånsprungna i livet av en ung kvinnogeneration som får bättre studieresultat, får fler relationer och prövar fler olika yrken i livet.http://www.expressen.se/debatt/nobbade-man-ar-en-tickande-bomb.
Hotet som Rothstein målar upp är en generation av ”dubbelt ratade” unga män. De ratas på arbetsmarknaden, och de ratas i samlivet. Rothstein menar att det finns mekanismer för val av partner i vårt samhälle, som leder till att män som saknar arbete upplevs som mindre attraktiva och får svårare att finna en livspartner.
Det är dags att betrakta maskuliniteten som ett konkret samhällsproblem, skriver Mattias Irving på Segelora Smedja. http://dagensseglora.se/2013/05/29/manligheten-ar-ett-samhallsproblem En allt större grupp unga män finner att traditionella vägar för att leva ut en maskulin identitet är stängda. En urspårad manlighet försöker då att använda kvinnor som rekvisita för att ge mannen en förnyad känsla av kontroll.
Mattias Irving menar att den som från början kopplar sin känsla av maskulinitet till den egna förmågan att etablera en över- och underordning, förmågan att ha och utöva makt, riskerar ständigt att falla in i våld som en tydlig utväg för att bevara ordningen. De mörka dåd som följer i manlighetens spår betraktas alltför ofta just så: Som en oundviklig följd av tingens ordning, en ”tragedi” som det så ofta kallas i media när en man mördar den kvinna han lever med. Det djupt vilseledande med ordet ”familjetragedi” är att de klassiska tragiska dramerna bygger på premissen att olyckan inte kan undvikas. Den är inbyggd i systemet, och hur historiens hjälte än agerar blir resultatet detsamma. Halva mänskligheten reduceras till rekvisita i det skådespel som berättar historien om mannens återtagande av sin egen maskulinitet.
Men så fungerar inte människor av kött och blod, fortsätter Mattias Irving, och så ska vi naturligtvis inte heller betrakta männen. Det är inte en naturlag att främst män ska vara de som begår brott och mördar andra människor. Länge har fokus legat på kvinnorollen, att det är kvinnorna som måste förändra förhållningssätt för att vi ska komma framåt som samhälle.
Feminismen har en uppgift i att lyfta fram den urspårade manligheten som ett faktiskt samhällsproblem och tala varmt om en annan, mänskligare, mansroll. Maria Pia Boethius skriver i ETC http://www.etc.se/ledare/varlden-ses-genom-en-sprucken-spegelbild ”Jag tänker mig att pojken/mannen fortfarande inte sällan uppfostras till att kanalisera sin ofta underbara energi och styrka i våld och konkurrens. Det var sådana män som behövdes i krigen. Berättelsen om mannen släpar efter i medierna, böckerna om brott, de oändliga dödsmördarserierna i teve, i nyhetsvärderingen. I The Guardian fanns en urkul artikel av en man om att män håller på att förändras totalt, bli engagerade pappor, kamrater till kvinnor, hushållare och börjat syssla med sådant som förr stämplades ”omanligt”, men att detta sker under djup tystnad från männen själva, man vill inte debattera den pågående metamorfosen. Kanske för att spegeln, medierna, då skulle börja förlöjliga? ”
Den risken måste nog män också ta. Vi som vill förändra får alltid ta risker. Vi får vara beredda på att förlöjligas och hånas, till och med hotas och hatas. Vi är många som har erfarenhet av det. Men vi är också många som vinner kraft och energi i det feministiska förändringsarbetet. Och eftersom feminismen inte är en kvinnofråga så har vi alla möjligheter att hjälpa varandra.
Så – njut av midsommarnatten, plocka blommor och dröm om det tillkommande samhälle som befriat från patriarkal pansar och påtvingad pusch-up kommer att ge oss möjlighet att mötas som människor!

Trevlig Midsommar!