18 feb Feministbrev 226 – Pojkarnas paradis
Det var en gång två pojkar. Den ena hette Donald och den andre Elon. De lekte som pojkar förväntas göra. Elon älskade bilar, Donald älskade hus. Han byggde stora hus, hela fastigheter. Han köpte och sålde, fifflade med skatten och blev hysteriskt rik. Elon som älskade bilar gjorde egna, fler och fler, i fabriker runt om i världen, och han blev också ofantligt rik. Donald lekte med dockor också. Och han tog dem gärna mellan benen. Det tyckte han var kul, som många pojkar gör, men det tyckte inte alla dockor.
Tiden gick, pojkarna växte upp till män. Det började synas att de inte bara var två framgångsrika män, vilka som helst. Det började synas att de också fungerade på samma sätt. De ville ha mer. Donald ville ha mer makt så han gav sig in i politiken. Elon ville överskrida jordens gränser så han ville ge sig ut i rymden.
De två superrika pojkarna utvecklades till två superlika entreprenörer. Den egna lekplatsen blev för liten. Men i stället för att bråka med varandra om vem som var störst, bäst och vackrast, som pojkar ofta gör, så slog de sig ihop för att tillsammans göra om lekplatsen till det de länge drömt om. Ett eget rike.
Donald skulle få utveckla lekplatsen geografiskt, med nya territorier (Grönland, Kanada, kanske bygga ett turistparadis för rika på Gaza, osv). Elon skulle få härja fritt med att göra lekplatsen, den amerikanska administrationen, lika effektiv som en Tesla-fabrik. Tusentals människor skulle avskedas, myndigheter skulle stängas och pengar till andra delar av världen skulle stanna i riket.
Den ena pojken, han som gett sig in i politiken, han som nu kallades President, utsåg den andra till högsta chef för alla förändringar. Pojkarna log ikapp och solade sig i glansen av det valresultat som de menade hade givit dem dessa extraordinära befogenheter.
Hur sedan invånarna i deras rike, och hur resten av världen, reagerade på deras lekar förtäljer inte den här sagan.
Men det vi med säkerhet kan säga är att Donald och Elon försvagar demokratin och att det betyder att många av de rättigheter och friheter som vi brukar bejaka är i fara. Särskilt i deras eget rike, det som heter USA, men också i andra delar av världen, som en konsekvens av deras beslut.
Det vi också vet är att när något sådant här sker, när två superrika och superlika pojkar tar för sig, så inspirerar det också andra pojkar, på andra lekplatser. Därför måste vi, som anser oss vara vuxna, resonera med varandra om hur vi ska stoppa den här utvecklingen. Bli kreativa och skriva en ny saga. Med lyckligt slut.
Och hur tar vi oss dit?
Vi talar klarspråk. Ett bra exempel är FN:s generalsekreterare, António Guterres.Han konstaterar att ”Vi är på väg mot ett klimathelvete med foten på gaspedalen”. ”Vårt bottenlösa begär efter okontrollerad och ojämlik ekonomisk tillväxt har gjort mänskligheten till ett massutrotningsvapen.” Dessutom fördömer han det faktum att rikedom och makt ligger i händerna på ett litet antal extremt rika individer.
Vi använder alla de demokratiska verktyg som finns. Allt ifrån att ta plats i parlamentariska församlingar till att organisera oss i någon miljö- och klimatorganisation, till att skriva artiklar och insändare, till att delta i manifestationer och demonstrationer. Och vi påminner varandra om att civil olydnad och fredliga aktioner är en avgörande del av vår historia.
Vi tar avstånd från våldet och militarismen. Artiklarna 2 och 33 i FN-stadgan är otvetydiga när de ålägger medlemsstaterna att avstå från hot om våld eller användning av våld, mot varje stats territoriella integritet eller politiska oberoende. Samma tydlighet finns i uppmaningen om att förhandla om och lösa alla internationella tvister med fredliga medel. För att komma dit behöver vi synliggöra våldets mekanismer och se hur de, sammantvinnade i det ekonomiska systemets nervbanor, ständigt sätter makten före människan, hur de göder en våldsförhärligande maskulinitet och förklarar kriget som politikens förlängning.
Konsekvenserna är att våldet förgiftar våra samhällen på alla nivåer: i de nära relationerna, i samhällets alltmer beväpnade kriminalitet och just nu i en global upprustning som slår rekord och som blockerar nödvändig klimatpolitik. Normen av dominans, våld och militära maktmedel måste brytas.
Själv har jag bestämt mig för att åka ut på turné, på temat ”Att vara människa i en omänsklig tid”. För att undvika politisk depression redan till frukost behöver vi prata med varandra. synliggöra samband och sammanhang. Ska vi skriva en ny saga med lyckligt slut behöver vi vara kreativa och använda våra samlade erfarenheter på ett klokt sätt. Tillsammans.
Så boka mig!
Gudrun