26 jul Feministbrev 196 – Ta avstånd från våldet

DET PÅGÅR EN DEBATT I ETC OM SYNEN PÅ VAD SOM HÄNDER I UKRAINA. JAG HAR BIDRAGIT MED NEDANSTÅENDE TEXT SOM JAG GÄRNA VILL DELGE ER OCKSÅ.

Ta avstånd från våldet

Jag blir bekymrad när jag läser Slavoj Žižeks artikel om vänstern och kriget och Nato. Och jag blir inte mindre bekymrad när jag läser de följande artiklarna. Žižek skriver att ”det minsta vi är skyldiga Ukraina är vårt fulla stöd och för att kunna ge det behöver vi ett starkare Nato”. Han har en märkligt positiv syn på Nato, som befriad från amerikanskt inflytande (!) och han förutsätter att militarismen är en del av lösningen. På vadå, kan man fråga.

Samtidigt utmålar han ”pacifism”, en värld där konflikter inte löses genom väpnade konflikter, som ett drömtillstånd ovärdigt en vänster.

Ingen av de följande artikelskrivarna ifrågasätter i grunden militarismen. Sven-Eric Lidman skriver att vi behöver ett militärt försvar (även om han tillstår att civilt motstånd i längden är effektivare än kanoner och bomber). Martin Hansson skriver att ”stater som gör våld på svagare ska stoppas, med krig om så krävs”. Jonas Sjöstedt skriver att vänstern måste ställa sig bakom ett massivt och uthålligt stöd till Ukraina, inklusive stöd med vapen, även om han tar avstånd från Nato. Mathias Wåg menar att det inte går att förespråka en villkorslös fred när en militär aggression pågår men han förespråkar inte heller krig utan skriver intressant om kraften i de transnationella sociala rörelser som bygger fred underifrån, baserad på deltagande, försvar av mänskliga rättigheter och öppenhet, allt för att kontra rädslans mobilisering som både nationalism och militarism vilar på.

Det som ändå bekymrar mig är oviljan hos vänstern att ta avstånd från våldet. Oviljan att analysera våldets mekanismer och hur de, sammantvinnade i det ekonomiska systemets nervbanor, ständigt sätter makten före människan. Det handlar om makt och kontroll, exploatering och förtryck, iscensatt genom hot om våld och utlöst våld. Trots att vi vet att det varken går att slå sig fram till kärlek eller att kriga sig fram till fred.

Vi lever fortfarande i en patriarkal värld där makten krönes med föreställningen om att vi, människan, och särskilt mannan, ska vara herrar över jorden. Makt över, lägga under sig, tränga in i. Språket är fullt av sexualiserade värderingar.

Jag menar att vi, inför militarismens våld och det militärindustriella komplexets kompakta påtryckningar behöver visionen om en värld utan vapen mer än någonsin.

Historiskt vet vi att förhandlingslösningar är den enda utvägen. Men i stället ser vi nu hur våldets mekanismer igen förgiftar våra samhällen. I de nära relationerna, i samhällets alltmer beväpnade kriminalitet och just nu i en global upprustning som slår rekord i och med Rysslands invasion av Ukraina och som dessutom står i vägen för de insatser som krävs för att vi ska kunna ta oss an det globala hotet – klimatkrisen. Alla nivåerna hänger ihop och vår överlevnad hänger på nära globalt samarbete.

När vi analyserar den nuvarande situationen måste vi våga ställa oss frågan – vad hade vi kunnat göra innan. Innan kriget bröt ut. Innan Rysslands invasion av Ukraina. Jag menar att vi under lång tid sett en upptrappning av våldet och i Sverige har det odlats närmast paranoida fiendebilder, allt i syfte att få mer pengar till det militära försvaret. ”Oron har ökat i vårt närområde” har varit den stående frasen. Och det har den gjort men få kan väl på allvar mena att Putin står i begrepp att invadera Sverige? Är det därför vi ska vara med i Nato?

Vänsterns uppgift måste också vara att fråga vad vi kunde ha gjort istället, för att minska oron och rädslan, för att öka tryggheten? Hur hade en fredspolitik kunnat se ut? Ja, vi får använda alla vägar som finns och rikta in oss på att bygga relationer. Utbyten på alla nivåer (idrott, kultur, vänorter, samarbeten mellan föreningar och företag med mera). Diplomati, ständiga försäkringar om att läget är lugnt, att det inte finns några missuppfattningar eller störningar. Samarbete över gränserna i alla gränsområden.

Det har fungerat i de nordiska länderna. Vi har väl ingen idé om att vi skulle börja skrämmas med att ”norrmannen kommer” eller ”dansken kommer” eller för den delen ”finnen kommer”. Varför skulle det inte kunna fungera med andra länder? Varför skulle det inte kunna fungera med suveräna stater som demilitariserade zoner under arbetet med att förhindra den globala kris som nu utvecklas som en följd av uppvärmningen.?

Det handlar om överlevnad. Vi är helt beroende av varandra och vi är alla lika sårbara.

Jag hör frågan – på vilket sätt hjälper det människorna i Ukraina? Motfrågan är på vilket sätt är människorna i Ukraina är hjälpta av fler vapenleveranser (det senaste förslaget jag sett i debatten är att Jas-plan som skulle åtföljas av försäkringar om fortsatta leveranser, efter kriget)? Hur många människor ska behöva fly? Hur många barn ska behöva bli föräldralösa? Hur många familjer ska behöva bli krossade? Hur många människor i fattiga länder ska gå under till följd av matbrist för att grödan sitter fast i Ukrainas hamn? Hur många offer ska vi behöva se på militarismens altare?

Också vänstern måste våga ställa den frågan när man inkluderar vapenmakt i solidaritetshandlingarna med Ukraina.

En fredsuppgörelse skulle naturligtvis behöva innehålla eftergifter från bägge håll men den stoppar det omedelbara dödandet och förstörelsen. Det handlar om att rädda liv. Ju fler liv som räddas desto fler människor finns kvar att påbörja ett återuppbyggnadsarbete (politiskt, materiellt, socialt och känslomässigt). Målet måste vara demokrati och självbestämmande.

Men vi vet ju att efter förödda jordar, flera tusentals döda och miljoner människor på flykt återstår alltid bara förhandlingsbordet. Det borde naturligtvis vara internationell lag på att börja där. Och stanna där. Tills konflikten är löst. Förhandlingsbordet är alternativet till en ständigt ökande våldsspiral. Det behövs alltså fler bord. Inte fler bomber.

Den viktigaste frågan kan inte vara om vänstern hade/har rätt eller fel. Det viktigaste nu måste vara att rädda liv.

Gudrun