18 apr Feministbrev 192 – För livets och kärlekens skull.

(texten har även publicerats som en Krönika i Simrishamns församlings tidning KyrkNytt)

Jag ska börja med att erkänna att jag ärinte medlem i kyrkan. Men jag har alltid samarbetat med kyrkan. Vi delar ofta samma upprördhet över orättvisorna och vi har samma syn på Kärleken som den största kraften.
Den här våren oroar på många plan. Rysslands invasion av Ukraina, de fasansfulla bilder vi ser av sönderbombade städer och döda människor, alla de berättelser vi får från människor på flykt. Hur ska vi härbärgera detta? Vilka slutsatser ska vi dra? Samtidigt kommer den en IPCC-rapporten efter den andra som tydligt visar vart vi är på väg. Utför. Med rasande fart. FN:s generalsekreterare talar om rapporterna som en atlas över mänskligt lidande och en förödande dom mot ett misslyckat klimatledarskap.

Klimatförändringarna och kriget i Ukraina har ett samband– fossila bränslen och vårt beroende av dem. Oljan och gasen förstör inte bara framtiden, utan också nuet, genom att finansiera krig och förtryck, som i sin tur står i vägen för de omedelbara klimatinsatser som nu behövs.

Jag som tillhör skaran som i över 40 år varit en aktiv del av antikärnkraftsrörelsen, fredsrörelsen, miljörörelsen, klimatrörelsen och den feministiska rörelsen, tänker att det går fort nu. Åsikter byts och bryts. Inför militarismens våldsspråk och det militärindustriella komplexets kompakta påtryckningar behövs visionen om en värld utan vapen mer än någonsin. Historiskt vet vi att förhandlingslösningar är den enda utvägen. Men i stället ser vi nu hur våldets mekanismer återigen förgiftar våra samhällen. I de nära relationerna, i samhällets alltmer beväpnade kriminalitet och nu i en upprustning som slår rekord och som dessutom står i vägen för de insatser som krävs för att vi ska kunna ta oss an det globala hotet – klimatkrisen. Alla nivåerna hänger ihop. Det handlar om makt och kontroll, exploatering och förtryck, iscensatt genom hot om våld och utlöst våld. Trots att vi vet att det varken går att slå sig fram till kärlek eller att kriga sig fram till fred.

Efter förödda jordar, flera tusentals döda och miljoner människor på flykt återstår alltid bara förhandlingsbordet. Det borde finnas en internationell lag som tvingar alla att börja där. Och stanna där. Tills konflikten är löst. Förhandlingsbordet är alternativet till en ständigt ökande våldsspiral. Det behövs alltså fler bord. Inte fler bomber. Det behövs fler diplomater, inte fler pansarskott. Det behövs fler länder som står fria från existerande militärallianser och som vägrar att acceptera kärnvapen. Det behövs fler människor som ser sammanhang och samband. Som förstår att plundringen av jorden måste få ett slut. Att idén om ekonomin som ständigt växande, byggd på en föreställning om obegränsad och ständigt ökande konsum, som om resurserna vore oändliga, inte håller i en ändlig värld. Som inser att det är de planetära gränserna måste respekteras.

I psalmen 786 , ”Jordens bön” står det:
Jag är er moder: bryt inte banden!
Fly inte famnen som ger er liv.
Min nöd är er nöd, min död är er död,

Vi har brutit banden. Nu måste vi laga dem. Vi har flytt famnen. Nu måste vi återvända. För livets och kärlekens skull.
Gudrun Schyman